“Höga majestät, vi alle,” är ett Te Deum af storslagen, sublim kraft, jämte några andra 1807 sällskapet Musis amici, hvilket med W. F. Palmblad (1788—1852), publicist, kritiker, boktryckare och förläggare, professor i grekiska vid Uppsala akademi och såsom framstående geograf författare till ett stort geografiskt verk i fem delar och af en utmärkt lärobok i denna vetenskap, 1808 ombildades till “Aurora-förbundet,” alldenstund “sällskapet ville varda en morgonrodnad för “svensk diktning.” Organ för det omorganiserade förbundet skulle, sedan Palmblad köpt akademiska boktryckeriet, månadsskriften “Phosphoros” bli, hvars första häfte i brandröda omslag utkom 1810 och som något oregelbundet fortgick till 1814, då den redan hunnit aflösas af ett af Palmblad utgifvet nytt kritiskt organ af långt större betydelse, nämligen “Svensk litteraturtidning,” som utkom åren 1813—1824. För att vinna popularitet inom kretsar, till hvilka Phosphoros med sitt tyngre gods af afhandlingar och kritiker hade svårt att nå, utgaf Atterbom äfven efter mönstret af de tyska “Musenalmanach” en “poetisk kalender” för åren 1812—1822 och lyckades, för att begagna hans egna ord, småningom på fosforisternas sida bringa “mången läsarinnd med själ och fantasi, mången läsare med hjärta och hufvud.”
I den prolog på vers, med hvilken Phosphoros inleddes och som diktades af Atterbom, som i densamma ville teckna poesiens sanna väsen, i motsats till det förfall, hvari den svenska skaldekonsten råkat, hade det visserligen hetat:
“Bland sjunkande töcknar
går Phosphoros fram”;
men felet blef emellertid, att töcknen alldeles icke sjönko, utan tvärtom ofta nog hopade sig ännu tätare. Prologen gjorde också, trots enstaka poetiska skönheter, ingen lycka, och “oklarhet, ordprål, valet af mer eller mindre svaga och tillskapade rim, som dels voro meningslösa, dels osvenska, blefvo drag, som i många afseenden vanställde Atterboms ungdomspoesi och blottade en svag sida hos honom, som motståndare icke försummade att angripa.” Phosphoros “möttes också i början af en nästan allmän köld,” och allmänheten såg i dess prestationer föga mer än “bombast och tyskhärmning.” Härtill bidrogo icke litet de filosofisk-estetiska spekulationerna i Schellings anda, hvilkas grumliga och dimmiga beskaffenhet särskildt måste göra ett motbjudande intryck på en så klar ande som Tegnérs. Fritjofs skald dröjde icke heller med att uttala sitt ogillande både i sitt stora festtal 1817 och i grafdikten öfver sin 1815 aflidne broder Elof Tegnér, där han om honom säger, att han icke älskade sångmön sådan
"som dagen visar henne töckenformad,
en kraftlös skugga utan märg och senor,
det tomma intets väderspända bild,
som spökar kring i månskenet och yfves
med abstraktionens träsvärd vid sin sida
och bjällerkåpan ifrån Södern på.”
Tegnér gick icke heller fri från fosforisternas angrepp, en tid var han deras “bête noire”, “hvarken kall eller varm, utan äcklig som ljum ölost”, efter hvad Atterbom förklarade. Han blef också af dem ihågkommen i deras stora satiriska epos: “Markalls sömnlösa nätter,” i hvilket det med “en snärt åt hans förbindelse med den danske skalden Oehlenschläger och en föga grannlaga hänsyftning på hans benägenhet för fetma och smak för glada gästabud” heter: