“Tungt du dig vältade fram, nyss ryckt ur ett frodande gästbud,
fnyste och pyste, allt medan du gick och plirade skämtsamt.
Käckt du förde den lans, som från Adam i Leire du snattat,
och från din hjälms högt vajande torn ditt harnesk var skuggadt
ståtligt af busken, som bundits ihop af de skönaste fjädrar,
plockade ut än här, än där från främmande svanor.”
Eljest var det egentligen Svenska Akademjen, i all synnerhet Leopold, som hedrades med tillnamnet “Polyhistrio”, äfvensom Wallin, den mest förbittrade fejden gällde, hvarvid naturligtvis äfven akademiens vapendragare Wallmark fick sin beskärda del. Angreppet börjades redan af Hammarsköld i “Polyfem”, och Wallin, som kallas “Struthio”, blef därvid mycket illa åtgången för sina omskrifvande öfversättningar af Horatius, liksom han äfven för sina många tillfällighetsdikter betecknades såsom “namnsdagsblåsare och stadspoet”.
Mesta uppseendet väckte emellertid Hammarsköld med sina “Kritiska bref”, i hvilka han direkt vänder sig mot Leopold, visserligen icke med en alldeles obefogad, men dock mycket ensidig och hätsk kritik af dennes samlade skrifter, så mycket mera hätsk som Hammarsköld mångenstädes missuppfattat Leopold och exempelvis tagit hans ironi på allvar. Efter Hammarsköld uppträdde Atterbom i sin recension 1814 af Svenska Akademiens handlingar. På ett par undantag när frånkännes handlingarnas innehåll all förtjänst; den franska smak, som akademien hyllat, betecknas såsom “ett ordentligt system af skökojoller och onatur, hvilket öfverallt medför en lättfärdighet, som förkväfver alla ljusglimtar från idéernas värld.” Leopold framhålles som det afskräckande exemplet: “det är ej möjligt att med större virtuositet blotta en ödemark i sitt inre eller med djärfvare öfvermod skryta öfver sin brist på ursprunglighet”.
Detta var ord och inga visor och måste på den angripna sidan verka stor förbittring. Hofkansleren af Wetterstedt lät också varna redaktören för “Svensk litteraturtidning” för “en fortsättning af sådana högst obehöriga personliga förolämpningar som de, hvilka på flera ställen förekommo i denna kritik, så framt han ville förvänta det skydd, som lagen ej förnekade granskaren, ehvad än dess system vore, men som libellisten hvarken kunde eller borde påräkna”. Dessutom erhöll Palmblad ytterligare en varning af akademiska konsistorium — sannolikt efter påtryckning från högre ort — att vid äfventyr af förlusten af sina privilegier såsom akademisk boktryckare “icke våga uttryck, som konsistoriet kunde finna skäligt misstycka”.
Ett bättre svar än dessa hotelser, som väckte starkt ogillande hos Tegnér, och därtill ett, som grämde Atterbom så mycket mer som han icke förmådde besvara detsamma, lämnades af Leopold i hans blixtrande kvicka uppsats: “Silfvertonen eller Tasso i fosforistisk öfversättning”, en kritik af Atterboms misslyckade öfversättning af Armidas ö ur Tassos “Befriade Jerusalem.” För öfrigt använde den gamla skolan flitigt skämtets vapen, oftast med stor framgång, såsom Leopolds kvicka skämt med den estetiska liknelsen om arkitekturen såsom frusen musik, där det heter:
“Pris åt de män, som tändt förnuftets tyska ljus!
Och nu, då hyrorna i hvarje minsta hus
