första försök inom bildhuggarekonsten, liksom äfven de unga målarnes första arbeten, hälsades med förtjusning, på samma gång några af de äldre mästare, som hade sina rötter i det gustavianska tidehvarfvet, ännu lefde en längre eller kortare tid in i det nittonde århundradet och äfven bidrogo till att skänka dess första årtionden sin konstnärliga prägel.
Af de mera bemärkta af dessa konstnärer afledo emellertid Hilleström 1816, Elias Martin 1818, Louis Masreliez 1810, Per Hörberg 1816, Carl Fredrik von Breda, elev af den store engelske målaren Josua Reynolds, framstående porträttmålare, hvarom de fyra talmännens vid Örebro riksdag 1810 bilder vittna, 1818.
En längre verksamhet förunnades Per Krafft (1777—1863), som först studerade under sin fader och sedermera fick tillfälle att studera i Paris under David. Af hans hand finnes “Slaget vid Hogland,” “Carl Johans kröning” m. fl. Hans förnämsta verksamhet var emellertid, liksom faderns, porträttmålning, ehuru han icke på långt när kunde mäta sig med denne. Lärjunge af Hilleström var Gustaf Erik Hasselgren (1781—1864), professor vid Fria konsternas akademi, som med förkärlek behandlade bibliska och romantiska ämnen och efter en studieresa till Italien återkom “alldeles förbryllad af de s. k. Nazarenerna, som fördärfvat hans ypperliga naturanlag.”
Fruktan för ett slikt öde i förening med oförmågan att kunna slita sig ifrån sin omgifning — han kunde, efter Byströms påstående, “ej lefva, om han ej hvarje afton finge pannkakor och ölost hos sin mamma,” — afhöll Fredrik Westin (1782—1862), elev af Masreliez, att resa utomlands, för att utveckla sina rika anlag, med hvilka naturen utrustat honom, och förverkliga de förhoppningar, hans “Amor, som i flykten afskjuter sin pil,” och hans första porträtt väckte, “i stället för att småningom förstelna i målningen af evigt samma kungliga porträtt, omväxlande med de honom lämnade uppdrag att rita dekorationer till hof-fester, nya uniformer, samt slutligen bordsprydnader och sadelschabrak, hvaröfver hans vänner voro förtviflade.” Jämte porträtt målade Westin, som blef direktör för Fria konsternas akademi och hofintendent, äfven altartaflor, af hvilka en “Kristi uppståndelse” finnes i Kungsholms, en “Kristi förklaring” i Jakobs kyrka i Stockholm och andra altartaflor i Åbo domkyrka, Söderhamns och Uddevalla kyrkor. Senare tiders konstkritik har emellertid haft mycket att anmärka mot Westins målningssätt och uppfattning.
Den bildande konsten förblef för öfrigt icke opåverkad af tidens litterära strömningar. Både nyromantiken och götiskheten återverkade äfven på denna och satte flera yngre konstnärer i opposition mot de tongifvande inom målare- och bildhuggareakademien eller “Akademien för de fria konsterna,” såsom densamma kallades från 1810. Opponenterna, till hvilka hörde Fogelberg, Sandberg och John von Breda (1786—1835), son till den ofvannämnde porträttmålaren, samt Aera andra bildade 1814 “Sällskapet för konststudium,” hvilket understöddes af åtskilliga konstvänner och sökte verka för en djupare och mångsidigare uppfattning af konsten. Då götiska förbundet föranstaltade sin konstutställning och konstakademien icke kunde hindra densamma, föranstaltade äfven akademien en utställning i annan riktning, så att man fick två konstutställningar. Göternas var emellertid den, som ådrog sig största uppmärksamheten.
