kan jag föreställa mig, huru tjusarekonungen förmått därmed hänföra ett folk, som därtill var så godt som obekant med detta slags njutning.”
Då operan efter Gustaf IV Adolfs fall den 6 december 1809 under dånande jubelrop och handklappningar åter öppnades med Kellgrens “Kristina,” kvarstodo ännu scenens prydnader i sin fulla kraft. Ahlgren och Widerberg hade utbildats af Gustaf III själf; Cederholm och Åbergsson voro bildade af dessa, och de tre senare voro alla bildsköna män, med eld, lif, röst, ansiktsspel, hållning, gång, som det tillkommer utmärkta skådespelare. Widerberg, fader till den bekanta sångerskan, var den mångsidigaste, lika mycket använd i operan och operetten som i lustspelet, dramen och tragedien, hvilken sistnämnda dock var hans hufvudfält.
Jämte dessa skådespelare uppträdde af de förnämsta skådespelerskorna fråm Gustaf III:s tid ännu någon gång Fredrika Löf, eller Löven, som hon sedan lät kalla sig, ehuru endast undantagsvis. Samma skola tillhörde fruarna Ruckman, Hæffner och Kuhlman, Inga Åberg m. fl. I lustspelet glänste sådana talanger af första ordningen som den gamle Lars Hjortsberg, Schylander och Deland, till hvilka kommo ytterligare Berg, Uttini och något senare Sevelin. Hjortsberg tog priset, men i alla slags käringroller var Schylander oöfverträffig, liksom det, enligt Beskow, var “en glädjefest att se Deland öfverallt såsom niais — eller Berg i alla Crispin-, Frontin- och betjäntroller.”
På denna tid ansåg ingen af de första konstnärerna under sin värdighet att öfvertaga äfven den obetydligaste roll, om detta kunde bidraga till styckets framgång, och det hände ganska ofta, att Widerberg, Ahlgren, Hjortsberg icke allenast uppträdde i mycket underordnade roller, utan rent af tjänstgjorde som statister och komparsanförare i stumma roller för att gifva lif och rörelse åt handlingen.
Verksamheten vid teatern var också ganska stor, och 1809 gåfvos sålunda icke mindre än 233 föreställningar. Vissa skådespelare, mest dock Hjortsberg (1772—1843), uppträdde de flesta aftnar i veckan, stundom i både för- och efterpjesen. Förträfflig kuplettsångare, uppträdde han i de då mycket omtyckta komedierna med sång eller operetter med talad dialog, såsom “Målaren och modellerna,” “Intrigen i fönstret,” “Förmente prinsen,” “Tillfället gör tjufven” och “Kronfogdarne,” och där han icke uppträdde, hölls publiken skadeslös af Deland, Dupuy, Schylander, Berg, Brooman, Inga Åman, mamsell Frodelius i sådana lustspel med sång som “Lilla matrosen,” “Kalifen i Bagdad,” “De begge arrestanterna,” “Gubben i bergsbygden,” “Slottet Montenero,” “Hemliga äktenskapet” o. s. v., i hvilka stycken allmänheten njöt af Dalayracs, Grétrys, Boieldieus, Cimarosas och Monsignys glada melodier.
I sin första blomning stodo ännu flera sångerskor och skådespelerskor, af hvilka några under de följande tiotalen af århundradets förra hälft skulle bli stjärnor af första rangen på den dramatiska konstens himmel. Till dem hörde Jeanette och Justine Wäselius, mamsell Frösslind, mamsell — sedermera fru — Erikson (1794—1862), mamsell Strömstedt, sedan fru Torsslow, mamsell Thunberg, sedan fru Sevelin, mamsell Richter, sedan fru Bock.
På stora operan uppträdde ännu Karsten (död 1827), och fru Müller (död 1826) gaf, såsom svanesång, “Kristina Gyllenstjärnas” roll. Egentligen var det
