likväl operetten, som firade sin första glansperiod, men vid denna tid infördes dock under grefve Löwenhjelms chefskap 1813—1818, äfven Mozarts “Don Juan,” “Trollflöjten” och “Figaros bröllop,” följda af Boieldieus, Méhuls m. fl:s vackraste konstverk.
En särskild och utmärkt plats inom den svenska operan och tonkonsten intages af Edward Dupuy (1773—1822), som med nio års landflykt från Sverige måste gällda en frihetsvisa.
Dupuy var född i Schweiz, efter hvad som påstods, till och med af furstligt blod. Vacker, kvick, eldig, talangfull, intagande genom fin världsbildning och angenämt umgängessätt, hade han till vänner sådana män som Hans Järta, Valerius, Crusell och Cederborgh. För allmänheten var han bekant som violinist och sångare af framstående betydelse, och vid operan var han anställd såsom förste konsertmästare och tenor. Han var äfven lycklig kompositör af visor och kvartetter, som sjöngos öfver hela Sverige. En afton 1799, då han gick förbi värdshuset Mon-Bijou på Norrtullsgatan, där några af hans vänner befunno sig, vinkade desse in honom. Vid denna tid rådde i Sverige den största förtjusning för Bonaparte, och sällskapet på Mon-Bijou tömde just den ena skålen efter den andra för den store härföraren. Dupuy anmodades att sjunga Marseillaisen, hvilket han också gjorde, men detta blef bekant på högre ort, och sångaren fick genast befallning att resa. Bevekt af de ifriga förböner, som fälldes af sångarens talrika vänner, lät Gustaf IV Adolf emellertid förmå sig att förlåta honom och infann sig till och med vid nästa spektakel, då Dupuy skulle uppträda. Man gaf “Lille matrosen,” en af Dupuys glansroller, och denne kunde icke motstå frestelsen att i en scen, där han vägrar resa, kasta en skälmaktig blick åt den kungliga logen. Publiken, som genast fattade meningen, applåderade ursinnigt, men den, som icke förstod skämtet, var Gustaf IV Adolf, som i högsta grad af förtrytelse öfver den kränkning, han ansåg publikens uppförande innebära mot sin person, steg upp med de orden: “Han skall resa!” Därvid förblef det, och Dupuy begaf sig till Köpenhamn. Vid underrättelsen om statshvälfningen den 13 mars 1809, skyndade han åter till Sverige, där han mottogs med öppna armar och allmän förtjusning icke allenast af konstens vänner, utan af sina många beundrare och beundrarinnor. Han var liten, men utmärkt väl växt, med ett bildskönt, förnämt ansikte, svartlockigt hår, mörka ögon, en fint böjd näsa och ett tjusande småleende. Efter sin återkomst befordrades han till hofkapellmästare och åstadkom såsom sådan en reform af teatersången, “ifrån den tyska, något enformiga och skriande, som underhållits af Hæffner, till den lätta, behagliga, intagande stil, som skapats i den franska operetten af Martin, som var Dupuys mönster.” Hans röst var omfångsrik, klangfull, af stor mjukhet och böjlighet, och han utförde med samma lätthet tenor- och barytonpartier. Det mest utmärkande draget hos hans sång var dess oemotståndliga behag, som till och med intog den gamle Hæffner, hvilken eljest icke för sin död kunde lida Dupuy. På den kvinnliga allmänheten verkade han rent af bedårande, då han uppträdde i “Joconde,” “Figaro,” “Johan af Paris,” “Don Juan,” och dåvarande teaterläkaren Pontin berättade, att han blifvit uppkallad till afdånade damer, när Dupuy i sistnämnda opera störtade i afgrunden. Såsom orkesteranförare öfverträffades han endast af Foroni, då denne sedermera kom till operan.
