Förutom Dupuy gjorde sig på tonsättningens område flera kompositörer af rang gällande, af hvilka några äfven verkade såsom kapellmästare. Bland dessa märkes i främsta rummet Dupuys företrädare på dirigentplatsen vid kungliga operan, den om den svenska sången högt förtjänte Hæffner.
Johan Christian Fredrik Hæffner var född i Hessen 1759 och kom 1780 till Stockholm, där han först blef organist vid tyska kyrkan och sedermera 1787 af Gustaf III utnämndes till kapellmästare, en post, som han beklädde till operans upplösning 1808. Hæffner flyttade då till Uppsala och blef musikdirektör vid universitetet och slutligen äfven domkyrkoorganist, i hvilka båda egenskaper han 1833 afled. “Med en i allmänhet mer ordnande än skapande förmåga, fann Hæffner sin lyckligaste verksamhet i en musik, där melodierna äro af ålder gifna, men fordra stor kännedom att i enlighet med sin egentliga karaktär harmoniskt behandlas.” Sålunda blef också kyrkosången det område, på hvilket Hæffner kom att göra mesta gagnet, och hans koralböcker, af hvilka den senare 1819—1820 utkom i två delar, äfvensom hans svenska mässa, ha till århundradets sista hälft varit i nästan allmänt bruk. Äfven för folksången verkade Hæffner med mycken framgång, och särskildt står studentsången i största förbindelse hos Hæffner, som omskapade och höjde densamma och lade grunden till dess framtida storhet. Redan vid hans död förklarade Geijer, att man ej “kunde höra en vackrare ynglingakör. Helt och hållet konstnär, som Hæffner var, utmärktes han, enligt Geijers ord, “af en egen häftig oskicklighet i allt hvad lifvets yta fordrar och merendels ger,” men trots den råhet, som i mycket vidhängde honom, var han i allmänhet väl liden, i synnerhet hos ungdomen.
Nytt lif erhöll den musikaliska världen i Stockholm genom det af Johan Anders Björck på 1820-talet stiftade “Harmoniska sällskapet,” hvars ledare blef hofsångaren Isak Albert Berg, som utbildade den redan af Dupuy grundlagda sammansjungningen och de fina skiftningarna i den flerstämmiga sången.
I Harmoniska sällskapet uppfördes större musikverk, såsom Händels “Messias,” Haydns “Skapelsen” och “Rossinis “Stabat mater,” och något senare Mendelssohns “Antigone” och “m. fl. Bland större svenska kompositioner i kyrkomusik märkes Pehr Frigels oratorium “Försonaren på Oljoberget” med text af Samuel Ödmann. Som kompositörer af romanser och kvartetter för mansröster märkas Bernhard Henrik Crusell, klarinettist i hofkapellet, död 1838, Olof Åhlström, Edvard Brendler, död 1831, Geijer, som själf satte musik till flera af sina populäraste dikter, “Den lilla kolaregossen,” “Resedan,” “Stilla skuggor breda sig i kvällen” o. s. v., Johan Eric Nordblom, död 1848, jämte en mängd tonsättare, hvilkas namn knyta sig vid enstaka sånger och kvartetter.
Dupuys efterträdare vid operan blef Johan Berwald (1787—1861), ansedd violinist och framstående kapellmästare, hvilken post han beklädde till 1849. Franz Berwald (1796—1868) tillhörde sin tids mera framstående kompositörer och skref operorna “Estrella di Soria” och “Drottningen af Golconda” äfvensom symfonier af stort värde. Hans kompositioner uppföras och höras ännu i dag med nöje. Framstående kompositör, mest af kvartettsånger: “Snabba äro lifvets stunder,” men äfven af orkesterverk: “Fantasi öfver svenska folkvisor” och sångspelet “Värmländingarne” m. fl., och dessutom utmärkt violinist var Andreas
