lag förekommo alltför ofta, och under inflytelse af spritens andar bedrefs hvarjehan la ofog och tillställdes mer eller mindre obehagliga upptåg, för hvilka stadsborna vanligen blefvo offer. Klang och färg erhöll detta rumlande och bullrande studentlif af den s. k. “turkiska musiken,” som med trianglar, eldgafflar och gonggong nattetid störde grannarnes och borgarnes ro och skrämde slag på de svaga, men gödde alla källarmästare. Slagsmål mellan studenter och gesäller voro icke ovanliga, och därvid hände nog äfven att knif användes. “En gång,” berättar Beskow, “hade budkafle utgått till alla nationer att samla sig till ett korståg mot gesällerna, men desse hade undanstuckit sig, så att icke mer än en ertappades, hvilken fick ett ben afslaget.” Vanligen ansågo professorerna bäst att ignorera dylika uppträden. De praktfulla festerna första maj, som sedermera blefvo vanliga, visste man ännu icke af. I stället begaf man sig Valborgs-mäss-aftonen upp på slottsbacken för att “se eldarne” — sådana tändes på landet omkring — och att därefter “dricka märg i benen,” hvilken undfägnad utgjordes för de mindre bemedlade af öl och brännvin, för de rikare af dålig punsch. Seden att Valborgsmäss-aftonen tåga upp på slottsbacken bibehöll sig för öfrigt länge, och på senare tiden plägade vid detta tillfälle studentkårens sångförening sjunga flera sånger. Sedermera kommo de mer eller mindre dyrbara vårfesterna med utklädningar och karnevalståg. I den gamla tiden var skuldsättning något oerhördt bland de studerande, medan med den stigande förfiningen vigilansen för många blef en lifsuppgift, och konkurser slutligen icke blefvo alldeles ovanliga.
Gatulyktor under den mörka årstiden voro länge en okänd lyx. I stället bar man handlyktor, hvilket medförde den olägenheten, att man stundom fick lysa hem herrar studerande, som icke voro försedda med denna nödvändighetsartikel, eller få stryk i händelse af vägran. Ett omtyckt skämt af kvällvandrande Apollosöner var att, där man såg ett ljus brinna, ropa: “lampan ut” med det hotande tillägget, om befallningen icke genast åtlyddes: “eller fönstret in!”
Bjudningar voro sällsynta, och trakteringen af oskyldigaste slag. Inviterades någon gång studenter att kvarstanna till kvällen hos landshöfdingen af Wetterstedt, vankades intet annat än några smörgåsar och ett glas ölost. Hos “Uppsalas Carème”, traktören Uhrberg, spisade von Beskow med öfriga studentkan rater för omkring två riksdaler riksgälds i veckan, och därvid blefvo de unga matfriska viljorna ändå så mätta, att de regelbundet somnade på professor Aurivillii föresläsningar i estetiken, hvartill “gubbens monotona och lågmälta föredrag, liknande sorlet af en aflägsen bäck, i sin mån bidrog.”
Bland lärarne vid Uppsala universitet funnos under århundradets första tredjedel flera utmärkta förmågor, men också flera ganska stora original, och ingendera klassen har heller under århundradets lopp alldeles saknats; stundom ha båda varit förenade i en och samma person.
En af de förnämsta platserna vid universitetet intogs vid århundradets början obestridt af Kristofer Dahl, som i sällsynt besittning af klassisk och modern bildning dock afled redan 1809. Hans halfbroder Olof Kolmodin, skytteansk professor, afled 1838, sedan han gjort sig ett namn lika mycket genom sina ypperliga tolkningar af de romerska historieskrifvarne som genom sitt blygsamma och anskpråkslösa väsen.
