Utmärkt genom förening af lärdom och vitterhet var äfven den berömde Samuel Ödmann, död 1829, som från sin skollärareplats på Värmdön kallades till ledamot af Vetenskaps-Akademien och, ehuru ograduerad, till professor i Uppsala. I sin studerkammare — “Ödmanns badstuga” kallad, alldenstund en temperatur rådde därstädes, att man, så att säga, “kunde steka sill på väggarne” — tillbragte denne högt begåfvade man fyrtio år af sin lefnad, liggande i sin säng, ehuru han var alldeles frisk. Hans mat serverades på fyrfat; bref och tidningar skulle, före framlämnandet, ligga på en glödhet kakelugn, och innan man fick inträda i hans rum, skulle man en tid ha uppehållit sig i ytterrummet, och sedan ej komma honom för nära. Vatten tålde han icke, och han hade troligen icke tvättat sig på flera år. En fråssa med flera recidiv, hvaraf han erhöll det sista, då han for hem från Danmarks kyrka, där han predikat midsommardagen, hade ingifvit honom denna skräck för köld och fukt.” Ehuru han sålunda aldrig lämnade sitt rum och aldrig bevistade akademiska konsistoriums sammankomster, utöfvade han likväl ett mycket stort inflytande och styrde den teologiska fakulteten utan att sätta sin fot inom dess dörr. Europas länder och hufvudstäder äfvensom främmande världsdelar kände han bättre än de mest långväga resande, och främlingar satte han gärna i förvåning genom detaljnotiser om deras fädernesland och födelsestad, hvilka uppgifter för dem själfva voro obekanta. Ehuru han förträffligt öfversatte och utarbetade en stor mängd utländska resebeskrifningar, hvilka lästes med förtjusning, voro jord- och folkbeskrifningar dock ingalunda hans hufvudämne. Sitt förnämsta rykte hade han egentligen förvärfvat såsom orientalist och teolog, hvarför han också jämte biskop Tingstadius insattes i bibelkomitén, som måste sammanträda hemma hos Ödmann. “Ryktet berättade”, säger Beskow, “att när de båda orientalisterna voro af stridig mening rörande rätta förståendet af ett uttryck i den heliga skrift, och ingen ville gifva efter, förmedlade ordföranden, ärkebiskop Lindblom, saken sålunda, att han yttrade: “Kära Ödmann, låt nu Tingstadius få rätt denna gång, så skall du få rätt härnäst.” Ödmann var mycket musikalisk, men måste under sina sista årtionden, tack vare sitt sängliggande; nöja sig med att “läsa” partitur i stället för att “höra” musik. Han diktade emellertid flera psalmer och ett par oratorier, till hvilka Hæffner satte musiken. Bland hans många skrifter förtjäna särskildt nämnas hans “Hågkomster från hembygden och skolan”, hvilka stå som ett mönster för svensk kulturskildring.
En annan akademisk ryktbarhet var Per Afzelius (1760—1843), sedermera fältskär vid lifgardet och sedermera öfverdirektör för arméns medicinalverk, adlad, arkiater och förste lifmedikus hos Carl Johan, ursprungligen regementsprofessor i teoretisk och praktisk medicin. “Han var ful, med kopparfärgad hy, och hade i sitt sinne något obehagligt och högdraget.” Mellan Carl Johan och honom kom det till brytning i frågan om den s. k. “prästmedicinen”, eller förslaget, att präster äfven skulle studera medicin, för hvilket kronprinsen intresserade sig, men som både offentligt och enskildt bekämpades af Afzelius, som påstod, att det endast skulle framkalla kvacksalfvare.
Ännu större rykte åtnjöt Israel Hwasser (1790—1860), professor i teoretisk och praktisk medicin från 1830—1855 vid Uppsala akademi. Den svärmiska, inåtvända och fantasirika, begåfvade gossen synes öfvervägande fått bedrifva
