Till dem hörde den fattige torparesonen från Halland, sedermera professorn i Lund, Johan Lundblad (1753—1829), utmärkt för sin ypperliga latinska stil och af Tegnér hyllad i de vackra stroferna:
“Hvad klassisk låga än är kvar och flammar,
ett ringa ljus, bland Lundagårdens stammar,
hvad skönt där bildas och hvad klart där tänks,
af honom ha vi fått dess frö till skänks.
Ty fjärran från är Romas stad belägen
och utan ledning hittar du ej vägen.
När herdegossen med sin lyra kom
från Hallands hedar, då steg småningom
det glömda Latium upp för oss i dagen
med manligt vett, med styrkan och behagen,
och unga sinnen tjustes än en gång
af Tullii svada och af Maros sång.
Hur skönt flöt ej hans språk, hur lätt, hur noga
omkring sitt ämne, likt en romersk toga
med rika veck, med purpurkantad bräm
och ädel, präktig och ändå bekväm.”
Som orientalist verkade ännu Matthias Norberg (1747—1826) först i Lund och sedermera i Uppsala. På en resa i Orienten upptäckte han den s. k. “Adamsboken”, innehållande sabéernas religions- och lagkodex, hvilken han utgaf jämte en berömd syrisk kodex. En annan bemärkt orientalist var äfven Karl Magnus Agrell, död 1840.
På det kyrkliga området, på hvilket den första bibelkommissionen äfvensom psalmbokskommittén och katekesens utarbetande äro förknippade med ärkebiskop Lindbloms namn, enär denne satt såsom ordförande i alla dessa företag, blef sedermera Wallin hufvudrepresentaten för den “rationella supranaturalismen”, som hyllades af tidens teologer.
Flera predikanter och författare slöto sig med mycket bifall till denna riktning och vände sig, på samma gång de mer än förut framhöllo den kristna lärans grundsanningar, dock företrädesvis dess sedelära, likväl mera till känslan än förnuftet.
Mest framstående voro i detta hänseende Karl Peter Hagberg (1778—1841), pastor primarius i Stockholm, hvars af trycket utgifna predikosamling länge varit en mycket omtyckt uppbyggelsebok, och Karl Georg Rogberg (1789—1834), professor i Uppsala, en af Sveriges yppersta predikanter och förnämste andlige vältalare.
Såsom den “svenska ortodoxiens pelare” och den “stränga lutherska observansens målsman” framstår åter stadskomministern i Lund, Henrik Schartau (1757—1825).
“I motsats till de predikanter, som företrädesvis lade vikt vid att väcka den fromma känslan”, betonade Schartau hufvudsakligen “vikten och betydelsen af en rätt insikt i salighetsläran af bibeltroheten och det andliga kurskapsdjupet
