Den filosofiska lärostolen i Uppsala innehades under Carl Johans tid at tvänne framstående lärare, hvilkas verksamhet icke förblifvit utan inflytande på samtida och efterkommande.
Nils Fredrik Biberg (1776—1827) var sålunda professor i praktisk filosofi från 1810 och betecknades af Samuel Ödmann såsom den “vettigaste af våra filosofer, men vore icke ansedd för stor i Uppsala, emedan han icke vore galen”. Ett alldeles motsatt omdöme fälldes åter af en representant för den gamla tidens, af Leopold så skickligt förfäktade filosofiska uppfattning. Af Elof Tegnér, den store Esaias’ äldre broder, får nämligen Biberg det vitsordet, att “han visserligen vore spränglärd, men fullkomligt tokig, fullständigt tom på sundt förnuft.” Biberg omfattade ursprungligen de schellingska lärorna, men öfvergick småningom, under inflytande af Schleiermachers och Jakobis skrifter, från Schellings panteistiska ståndpunkt till en alltmer afgjord teistisk åskådning och till uppfattningen af Gud såsom en själfständig konkret personlighet öfver och utom det ändliga. All förpliktelse och all rätt ville Biberg bygga på religiös grundval och var en afgjord motståndare till läran om naturrätten; som rätten vore en ursprunglig bestämmelse hos hvarje människa, hade den ingen grund i den mänskliga sammanlefnaden. Med dylika åsikter måste Biberg i politiken vara ultra konservativ, och denna sin politiska trosbekännelse afgaf han också offentligen i de i “Svea” publicerade afhandlingarna “Om falsk och sann liberalism”, hvilka gåfvo Tegnér anledning att beklaga, att Biberg, som eljest vore “alltför litet spetsbof för att höra till den heliga alliansen”, af den politiska lärdomen låtit förleda sig till sådana ytterligheter. Bibergs afhandlingar gjorde emellertid på liberalismens anhängare så liten verkan, att denna omständighet, enligt Hwassers ord, kom Biberg att betvifla filosofiens värde och icke litet bidrog till det djupa svårmod, som hemsökte honom under hans sista lefnadsår. Biberg var för öfrigt en själfständig natur och berättas på en önskan, att han måtte lämna kronprinsen en sammanträngd öfversikt af sin vetenskap, ha gifvit till svar, att han icke kände någon kungsväg till filosofien. På sina närmare lärjungar utöfvade Biberg både som människa och filosof ett stort inflytande, främst på den man, som framdeles skulle betraktas såsom den originellaste filosof Sverige haft, Kristoffer Boström.
Närmare den nyromantiska skolan stod Samuel Grubbe (1786—1853), Bibergs efterträdare och mellan åren 1840 och 1844 statsråd och ecklesiastikminister. Äfven Grubbe frigjorde sig emellertid småningom från schellingianismen och gick “sin egen forsknings raka väg”. Hans frihet från alla öfverdrifter, liksom från all ensidighet, lades honom icke sällan till last och gaf anledning till förebråelsen för eklekticism. I politiken var Grubbe ingen ytterlighetsman och förkastade icke obetingadt den moderna liberalismens individualism; han yrkade tvärtom, och påminner härutinnan om John Stuart Mill, att individen skulle för sina egna intressen åtnjuta en så fri ställning som möjligt inom samhället och icke störas, så länge den icke kränkte det gemensammas och statens högre fordringar.
På språkforskningens område gjorde sig likaledes framstående förmågor gällande, hvilka verkat grundläggande och befruktande på utvecklingen af denna vetenskapsgren inom fosterlandet.
