hade den gamle hederlige grefve Lars von Engeström, som var Sveriges utrikesminister, bedt honom skona de svenska soldaternas blod. “Ers kunglig höghet,” sade han, “för med sig Sveriges sista tillgångar; gifve Gud, att vi måtte få behålla dem för en ännu oviss framtid!” Enda sättet att icke ådraga sig alltför mycket klander i Sverige eller rent af därstädes förlora hela sin popularitet till följd af sitt deltagande i kriget mot Napoleon var också att därvid så mycket som möjligt spara svenskt blod. “Hvarje rust- och rotehållare,” säger grefve Trolle-Wachtmeister, "som befarade att genom kriget komma i nödvändigheten att rekrytera, och öfver hufvud hvar och en, som tänkte på omkostnaderna för kriget, erinrade sig den förebråelse, som med skäl gjordes Gustaf IV Adolf att ha uppoffrat fäderneslandets söner och tillgångar för en sak, som icke var fäderneslandets.” Men genom sitt bemödande att så mycket som möjligt spara de svenska trupperna under fälttåget kom Carl Johan i strid med sina egna militäriska rådgifvare, och Adlercreutz, som ansåg sig för fullt ut lika stor härförare som någonsin kronprinsen själf, lät på sin dåliga franska strax före slaget vid Leipzig honom till och med veta, att “armén ansåg kronprinsen för rädd.” Äfven de koaliserade makterna, och i synnerhet de preussiska generalerna, kunde icke nog beklaga sig öfver hvad de kallade den svenska kronprinsens dubbelhet och ljumhet, och både den själfrådige Bilow och Blücher tilläto sig de mest kränkande tillmälen om honom, därför att han icke ville offra de svenska trupperna för försvaret af deras egen hufvudstad, som de preussiske generalerna voro nog fosterlandsälskande att likna vid “en gammal lättfärdig kvinna, som så många gånger blifvit våldtagen, att det ingenting betydde, om det skedde ytterligare en gång!”
Carl Johan trodde sig stundom äfven ha skäl att misstro den ryske zaren och lät i detta afseende under grälet om hjälptrupperna i Stralsund inför zarens utsände Pozzo di Borgo och ryska sändebudet, general van Suchtelen, undfalla sig utropet: “Den där skälmen Alexander, som låtit döda sin egen fader!” Efter flera underhandlingar, som blefvo allt enträgnare i den mån Napoleons framgånger växte, lät Carl Johan slutligen förmå sig att tills vidare afstå från uppfyllandet af det gifna löftet om hjälptrupper för Norges eröfrande från Danmark och afreste till slottet Trachenberg i Schlesien för att därstädes sammanträffa med zaren och konungen af Preussen.
Det lärer svårligen kunna förnekas, att de grunder, om hvilka man på detta möte öfverenskom för fälttågets förande mot Napoleon och som sedermera bidrogo till detta fälttågs lyckliga utgång, väsentligen måste tillskrifvas den svenska kronprinsens förtjänst. Carl Johan hade därvid lyckats ordna sin strategi på sådant sätt, att han, äfven för den händelse preussarne blefve slagna af Napoleon, höll sin återtågslinje till Stralsund öppen och bevarade utsikten att kunna rädda Sveriges dyrbara armé.
Sedan Napoleon blifvit slagen vid Leipzig och då de koaliserade arméerna inträngde i Frankrike, ansåg Carl Johan tiden inne att åter tänka på förverkligandet af sin plan att taga Norge från Danmark, hvarför han också vände en del af den armé, han kommenderade, mot detta rike och inryckte i Holstein.
Fälttåget därstädes blef hvarken långt eller blodigt; den viktigaste fäktningen under detsamma var general Skjöldebrands angrepp den 7 december 1813 med svenska kavalleriet, och särskildt de Mörnerska husarerna, på en afdelning danskt infanteri vid Bornhöft. Prinsen af Hessen, som anförde de danska trupperna,
