drog sig tillbaka till Kiel och därifrån till Rendsburg, där han instängdes, medan kronprinsen med sina trupper besatte hela Holstein och större delen af Slesvig. Till följd af detta sakernas skick anhöll den danske befälhafvaren om ett stillestånd, som också ingicks i Kiel den 5 december. Den svenska kronprinsen sände generalen friherre Tawast till Köpenhamn med befallning att fordra Norges afträdande vid tidpunkten för den allmänna freden och att såsom underpant för detta afträdande begära, att Trondhjems stift jämte fästningarna Kongsvinger och Fredrikshall genast öfverlämnades åt Sverige, hvarefter kronprinsens armé skulle utrymma Holstein. Till svar härpå begärde danska hofvet stilleståndets förlängning i afvaktan på kejsarens af Österrike bemedling. Kronprinsen gick visserligen in på stilleståndets förlängande, men framställde på samma gång sitt ultimatum: antingen antagande af de redan framställda villkoren eller också hela Norges omedelbara afträdande, i hvilket fall Sverige betalade Danmark en million rdr banco och afträdde Pommern.
Danmarks ställning blef emellertid allt svårare, och huru gärna furst Metternich än velat hjälpa det, hvarför han också på allt sätt motarbetade Sveriges anspråk på att erhålla Norge, strandade dock alla hans invändningar och försök på den ryske zarens fasta vilja att uppfylla sina löften till Carl Johan. Under tiden utgick stilleståndet, och fientligheterna hade åter upptagits, då omsider den 7 januari 1814 den danske utrikesministern tillskref svenska hofkansleren, friherre af Wetterstedt ett bref, hvari han förklarade, att Danmark vore villigt att gå in på Norges afträdande mot vederlag af svenska Pommern och Rügen.
Den 14 januari 1814 undertecknades fredstraktaten i Kiel å Sveriges vägnar af friherre af Wetterstedt och å Danmarks af kammarherren de Bourke, och på detta sätt tillkom den mycket omtalade och omtvistade Kiel-traktaten.
Den viktigaste bestämmelsen i traktaten, på grund af hvilken mot seklets slut grundats en särskild statsrättslig tolkning af unionsförhållandet mellan Sverige och Norge, är den, som innehålles i artikel IV och är af följande lydelse:
“Hans majestät konungen af Danmark afträder oåterkalleligen och för evärdliga tider så väl för sig som för sina efterträdare till danska tronen till förmån för Sverige alla dess rättigheter och anspråk på konungariket Norge, hvilket hädanefter skall tillhöra hans majestät konungen af Sverige. Konungen af Danmark frikänner härmedelst alla Norges inbyggare ifrån tro- och huldhetsed, hvilken de svurit honom.”
I artilkeln V säges härtill: “Sverige skall bibehålla Norges invånare vid åtnjutande af deras lagar, friheter, värdigheter och privilegier.” För öfrigt “åtager sig hans majestät Konungen af Sverige, uti sin egenskap af Norges öfverhet, förbindelsen att ansvara för en del af den danska statsskulden, lämpad efter det förhållande i folkmängd och tillgångar, hvilket Norge äger till Danmark.”
Underhandlingarna hade icke räckt längre än fyra dagar, och detta föranledde, att fördragets affattning icke blef så fullkomlig, som varit önskligt. Fördragets afslutande måste nämligen påskyndas till följd af den engelska utrikesministern lord Castlereaghs mot den svenska kronprinsen ovilliga hållning, hvilken så när vållat, att Sverige gått förlustig frukterna af sitt deltagande i koalitionen.
Felet härtill låg i den tidens ofullkomliga kommunikationer, som icke tilläto de olika makternas utrikesministrar att tillräckligt snabbt följa alla skiftningar i krigshändelser och underhandlingar, hvarigenom ofta nog diplomatiska förveck-
