följande åren komma att anslå andra strängar och slutligen författa statsskriften, som “manade att höja de svenska vapnen,” numer för att “i förening med Rysslands härskare sätta gränser för Frankrikes makt.” Förtrogen tjänare åt Carl Johan, tillägnade han sig nämligen småningom också dennes idéer och var honom följaktig till mötet med den ryske zaren i Åbo. I det svenska statsrådet hade han dessförinnan förberedt den politik, af hvilken detta möte och den därpå följande konventionen var en hufvudlänk. Han följde sedermera Carl Johan till Tyskland och ombesörjde de underhandlingar, som därstädes angående Norges förvärfvande fördes dels med Danmark, dels med de koaliserade makterna. I deras högkvarter hade Wetterstedt därvid att mäta sig med själfva Metternich, hvars falska och illvilliga hållning mot Sverige endast kunde oskadliggöras genom den ryske zarens bestämdt uttalade vilja att uppfylla de förpliktelser han åtagit sig i Åbo. Wetterstedt skulle härunder också erhålla en försmak af den stormaktspolitik som sedermera ledde till den heliga alliansen och furstekongresserna i Aachen, Troppau, Verona, Laibach, samt “lära känna den obehagliga sanningen, att Sverige såsom en stat af andra rangen icke skulle få ha någon talan i de europeiska principalmakternas rådslag.” Det blef emellertid Wetterstedts uppgift att följa fredsförhandlingarnas alla skeden till Napoleons fall och de förbundna monarkernas intåg i Paris och därunder söka förlika, äfven vid fara att råka i onåd, Carl Johans anspråk med makternas obenägenhet att uppfylla dem. I synnerhet ansåg Wetterstedt sig böra hindra, att Carl Johan gjorde allvar af sin hotelse att, därest Frankrike beröfvades sina naturliga gränser, Belgien och vänstra Rhenstranden, såsom de koaliserade stormakterna fordrade, öfvergifva koalitionen och därmed äfventyrade hela resultatet af den politik, han, trots alla skiften, lyckats genomföra, samt bortslumpade Storbritanniens hjälp i ett ögonblick, då denna hjälp mer än någonsin syntes vara af behofvet påkallad för att fullborda Norges slutliga underkastelse.
*
Genom freden i Kiel hade Danmark visserligen till Sverige afträdt sin rätt till Norge, men härmed hade Sverige för ingen del kommit i verklig besittning af detta land. Norrmännen erkände nämligen icke Kiel-traktatens giltighet, utan ansågo sig, så snart Danmark afsagt sig sina suveräna rättigheter öfver dem, kunna själfva förfoga öfver sitt öde såsom en fri och oberoende nation.
Under sista delen af förra och början af detta århundrade hade i Norge en gyllene tid varit rådande för handeln, och det materiella välstånd, som denna “guldålder” framkallat, hade icke underlåtit att utöfva sitt försoffande inflytande på folkandan. “Penningar förtjänades lätt och utan besvär, man hade fullt upp i kök och källare, och blott frakterna och prisen på trälasterna stego, frågade man icke mycket efter de händelser, som vände upp och ned på det öfriga Europa.” Denna “angenäma stiltje” skulle emellertid erhålla ett plötsligt slut och aflösas af en period, under hvilken “landet nedböjdes af näringslöshet, hungersnöd och mångahanda förvecklingar.” Med året 1807 inträdde förändringen, och detta på ett lika våldsamt sätt som den för de flesta kom helt oförmodadt. Jättestriden mellan Napoleon och England sträckte sina verkningar äfven till den dansk-norska helstaten, och då engelsmännen bombarderade Köpenhamn och borttogo landets stolthet, dess vackra örlogsflotta, verkade detta som ett åskslag äfven i
