Norge. För Norge var nämligen ett godt förhållande till England ett lifsvillkor, och då den danske kronprinsen Fredrik numer helt och hållet kastade sig i armarne på Frankrike och började krig med England, medförde detta för Norge ett fruktansvärdt bakslag.
Sedan den första harmen, som Englands våldsbragd framkallade äfven i Norge, något lagt sig, började de materiella intressena emellertid åter göra sig kännbara, och man kom snart till insikt af, att den danska regeringen, då den tog parti för Frankrike och förkastade de engelska förlikningsanbuden, icke tagit minsta hänsyn till Norge. Men icke nog med kriget mot England, hvars olyckliga verkningar i första rummet drabbade Norge, snart tillkom äfven ett krig med Sverige, och Norge, hvars välstånd tillintetgjorts af kriget med England, hvars kuster blockerades och som var utsatt för faran att uthungras, skulle nu samtidigt försvara sin långa landgräns. Till råga på allt visade sig, att samma regering, som ställde så stora anspråk på sina norska undersåtars trohet och offervillighet, på det oförsvarligaste sätt försummat alla åtgarder till landets försvar. Nästan inga penningar funnos i de allmänna kassorna, fästningarna hade fått förfalla, magasinen stodo tomma, och icke allenast på vapen och ammunition, utan äfven på proviant och beklädnadspersedlar rådde en sådan brist, att den enskilda välgörenheten och fosterlandskärleken måste träda emellan för att icke soldaterna skulle svälta ihjäl eller omkomma af köld.
Under sådana omständigheter måste det i otid mot Sverige förklarade kriget i Norge framkalla ett missnöje, som icke heller blef utan inflytande på händelsernas gång. Christian August, som var norska arméns öfverbefälhafvare, icke allenast icke inryckte i Sverige, såsom den danska konungen befallt honom, utan beviljade till och med Adlersparre det vapenstillestånd, som satte denne i tillfälle att med sin arméfördelning tåga till Stockholm för att afsätta Gustaf IV Adolf, och i Norge funnos många patriotiska män, som med Christian Augusts val till svensk tronföljare äfven gingo in på de planer till Norges förening med Sverige, hvilka från svensk sida knötos vid detta val. I detta afseende utvecklade grefve Wedel-Jarlsberg en liflig verksamhet, och till sin svenska vän, baron von Platen, skref han: “Nu är det afgörande ögonblicket snart inne! Du och dina tappre medarbetare ha tagit det viktigaste, det första steget till det stora målets uppnående genom att välja vår älskade prins Christian till tronföljare.” I samma anda skref han till Adlersparre och försäkrade, att “många hederliga landsmän vore ense med honom.”
Christian Augusts död gjorde emellertid ett plötsligt slut på planen att genom honom förena Norge med Sverige. Tanken, om icke på en omedelbar skilsmässa från Danmark, så likväl på ett större oberoende af detta land med för Norge egna institutioner, egen öfverdomstol, egen nationalbank och eget universitet, hade emellertid slagit rot i Norge, och vann i styrka och utbredning genom det af Wedel-Jarlsberg stiftade “Selskabet för Norges Vel,” hvilket snart “började agera ett slags representation för Norge” och uppträdde så uteslutande norskt, att man kunde tro, att “Danmark var ett för Norge främmande land.” Till den likgiltighet för Danmark, som sålunda började gripa omkring sig, kom snart ett bittrare missnöje än någonsin med Danmarks felaktiga politik, då 1813 blockaden af Norges kuster upprätthölls strängare än någonsin. En statsbankrutt inträffade, som var så god som en allmän konfiskering, och ett nödår inställde sig, hvars
