det engelska sändebudet till Köpenhamn för att sluta sig till sina ämbetsbröder, hvilka, försedda med en ny och i skarpa ordalag affattad befallning till prins Christian Fredrik att infinna sig hos konungen af Danmark, om han icke ville utsätta sig för att i enlighet med Kongelovens bestämmelser dragas till ansvar för sin olydnad, den 22 juni begåfvo sig till Christiania.
Norges nye konung tillbakavisade emellertid hvärje försök att förmå honom till att öfvergifva det folk, som hyllat honom, och beredde sig till motvärn. För Sveriges konung återstod ingen annan utväg än att med vapenmakt “upprätthålla sina i Kiel-freden förvärfvade rättigheter” och “återkalla sina upproriska norska undersåtar till plikt och laglydnad,” det vill med andra ord säga eröfra Norge.
Lyckligtvis kom det icke till något större vapenskifte mellan de båda folken. Christian Fredrik, var icke heller sin uppgift vuxen. Af naturen utrustad med en ingalunda vanlig begåfning, snabb uppfattning och stor arbetsförmåga, hade han i umgänget med kunskapsrika män och kvinnor utbildat sitt fina sinne för konst och litteratur och var outtröttlig i att utvidga sina kunskaper. Men tidigt införd i sin tids utåtvända och innehållslösa hoflif, hvarigenom han visserligen utvecklades till en fulländad kavaljer, i synnerhet som han såg bra ut och hade ordet i sin makt, mottog han i sin ungdom icke heller något stort och varaktigt intryck, och det högst olyckliga äktenskap, han redan vid tjugu års ålder ingått med sin två år äldre, vackra och lättsinniga kusin, Charlotta Fredrika af Mecklenburg, förbittrade flera af hans ungdomsår och slutade med skilsmässa. Då han i Norge misslyckades och segern uteblef, fick han uppbära bittra förebråelser, icke minst för det sätt, hvarpå han bedrifvit krigsrustningarna och ledt kriget, och måste slutligen, förkrossad och förödmjukad, lämna Norge.
Å andra sidan var visserligen Carl Johans stämning till följd af de oförmodade händelserna i Norge icke den blidaste, men trogen sina försiktiga grundsatser i politiken, lät han icke heller nu sitt sydländska lynnes uppbrusningar och sin omgifnings råd inverka på sin statskonst. Småningom stadgade sig hos honom den öfvertygelsen, att föreningen med Norge borde vinnas på den vänliga öfverenskommelsens väg, och för den skull “utvecklade han icke heller större våld än som behöfdes för att skjuta undan Christian Fredrik.” Så snart detta skett, hejdades de svenska truppernas framryckande i Norge, och kronprinsen beträdde underhandlingens väg.
På konventionen i Moss den 14 augusti förpliktade sig Christian Fredrik att nedlägga Norges krona, och den svenska konungen lofvade antaga den konstitution, som antagits af riksförsamlingen i Eidsvold, “utan andra förändringar än som vore nödiga för bägge rikenas förening,” hvilka förändringar skulle göras i samråd med stortinget. Om dessa förhandlingar fördes under hösten 1814 underhandlingar mellan kronprinsen, de svenska kommissarierna och norska stortinget, underhandlingar, som stundom påskyndades med hot om fentligheternas återupptagande, till dess att man slutligen den 4 november 1814 blef ense om den nya grundlagen och Carl XIII samma dag valdes till Norges konung.
Den i Sverige så länge och så ifrigt önskade föreningen med Norge hade sålunda kommit till stånd, ehuru visserligen icke på sådant sätt som man föreställt sig. Redan i Kiel-freden hade Norges egenskap af att vara ett konungarike tydligt blifvit erkänd; nu förklarades högtidligen, att “Norge icke skulle anses såsom ett eröfradt och underkufvadt land;” och såsom villkor för föreningens genom-
