förande hade det norska folket utverkat, att den författning det gifvit sig själft godkändes af Sverige. Detta var den vinst Norge skördat af händelserna, “ostridigt en seger, vunnen utan vapen.”
Stämningen i Sverige med anledning af att, såsom en af kommissarierna, statssekreteraren G. F. af Wirsén uttryckte sig, “de besegrade på detta sätt skrifvit lagar för segrarne,” var ingalunda särdeles vänlig mot norrmännen, äfven bland Sveriges förnämste män, Carl Johans egna rådgifvare icke undantagna. Adlercreutz, som helst velat “tilltala norrmännen med kanonens språk,” kunde aldrig förmå sig att godkänna “principerna att handtera norska sakerna såsom alldeles icke ägande någon gemenskap med Sveriges rike, utan blott med konungen,” och ansåg, att “en eröfring, som företagits med en svensk armé, svensk flotta och svenska pengar,” bort leda till andra resultat. Utrikesministern, grefve L. von Engeström, stack icke heller under stol med sitt missnöje öfver “den ytterliga undfallenhet, som endast tjänade att nära norrmännens öfverdrifna inbilskhet och stegra deras obefogade anspråk,” och dessa åsikter delades af den öfvervägande delen af svenskarne på denna tid.
Röster höjdes också, som på grund af det stora mått af själfständighet, som sålunda inrymdes åt det norska folket, uttalade farhågor för unionens framtida bestånd, och sålunda skref Hans Järta bland annat: “Norges införlifvande med Sverige synes mig vara så mycket nödvändigare, som bägge dessa riken i en framtid möjligen kunde bestå såsom själfständiga stater, under egna, af hvarandra oberoende styrelser. En svag förening af dem vore härigenom ännu svagare. Norge och Sverige äro skilda genom en naturlig gräns, deras folk genom många olika förhållanden. — Förutsättom, att under en mild och liberal styrelse Norges åkerbruk, handel och näringar utvidgas; att det i följd häraf ökade norska folkets odling tilltager; att detta af fjäll och haf försvarade folk vinner, genom vanan vid frihet, en sann och stadgad karaktärskraft. Om då Sveriges och Norges konstitutionella, moraliska och ekonomiska förhållanden icke tidigt sammanflätas, hvad kan väl, efter något sekel eller kanhända förut, hindra norska folket att åter börja den kamp för sin själfständighet, som det nu försökt och, oaktadt så många och så stora svårigheter, öfver all förväntan länge underhållit. Det befunne sig icke då, såsom nu, i armod och nöd; det skakades icke blott af en tillfällig upprorsfeber, utan lifvades af en jämn och sund frihetskänsla; dess företag leddes troligen af dugliga, bepröfvade anförare, icke af äfventyrare utan förstånd, utan mod och utan erfarenhet. Hvilken utgång af striden må man under sådana förutsatta omständigheter vänta? — Och kanhända styrdes icke Sverige då af en hjälte, som förmådde sammanhålla och visste använda dess krafter, understöddes icke af mäktiga bundsförvanter; men slets inom sig af faktioner, eller hade att försvara sig mot främmande fiender, hvilkas uppenbara angrepp eller hemliga ränker befrämjade Norges affall.”
Carl Johan hade emellertid goda skäl för sin försonlighetspolitik. Redan blotta dröjsmålet med Kiel-traktatens genomförande hade väsentligen förändrat ställningen till Norges förmån. “Det var ej längre,” säger grefve H. G. Trolle-Wachtmeister, “den danska provins, som vi på papperet i Kiel förvärfvat, utan en åter uppstånden nation, som, ehuru under en blott kort period, hunnit dricka djupt ur den väckta nationalitetens, oberoendets och själfständishetens bägare …” Carl Johan ansåg också i sig själft förkastligt att söka tillintetgöra
