fästning fingo de likväl någon tid göra bekantskap, innan de helt och hållet benådades.
Ännu mera oväsen vållades af den beryktade s. k. Lindbomska konspirationen. Så sent som klockan 10 på aftonen den 13 mars oroas hufvudstadens invånare af att ordonnanser till häst spränga fram och tillbaka på gatorna för att kalla generaler och ministrar i största hast upp till kronprinsen på slottet, där under natten alla poster fördubblas och en bataljon af gardet uppställes ända till klockan tre på morgonen, medan kedjorna dragas för slottsportarne. Bestörtningen är naturligtvis stor, och allmänt tros, att ett anslag mot kronprinsens lif varit ämnadt att under natten utföras till firande af revolutionens årsdag. På förmiddagen nästa dag uppkallas gardets officerare, och för dem håller kronprinsen ett tal, hvari han underrättar dem, att man vågat angripa första gardesregementet såsom misstänkt och opålitligt.
Anledningen till allt detta spektakel var en illa känd person, en traktör vid namn Lindbom. Denne man, som visade sig vara en af de underordnade handtlangarne vid den hemliga polisen, hade, enär han var sjuk och sängliggande och således personligen icke kunde inberätta förhållandena, efterskickat öfverstelöjtnanten baron Klinckowström, adjutant hos t. f. öfverståthållaren, amiralen friherre Rudolf Cederström, och för honom uppdukat en historia om den fara, som hotade kronprinsen. I ett sällskap hos friherrinnan Oxenstjerna hade sålunda yttrats, att om något påtänktes mot kronprinsen, vore första gardesregementet att påräkna; detta hade genom betjäningens skvaller kommit till Lindboms kunskap. Vidare hölles hos grefvinnan Rålamb hemliga sammankomster och förehades anslag mot statens säkerhet och kronprinsens person, och då någon invändt, att hvarken gift eller kulor kunde skada kronprinsen, hade grefvinnans hushållerska sagt, att man i Sverige kände “pulveriserad kristall,” som förmentes ha kraftigare verkan. Detta blef därpå föremålet för baron Klickowströms rapport, som föranledde ofvan omtalade försiktighetsmått. Förskräckt öfver följderna af sina uppgifter, nekade Lindbom till allt hvad han sagt, och då polisförhöret snart visade, att “alla pigberättelserna utvecklade sig till den uselhet och osanning, man hade kunnat förutse,” återstod icke annat än att afgöra, hvem som ljugit mest, Klinckowström eller Lindbom.
Fastän borgerskapet, anfördt af borgmästaren Schwan, kom upp “själfmant — hoc est: på befallning af öfverståthållaren, som föreskref, att icke blott de 50 äldste, utan hela borgerskapet skulle komma — för att betyga sin underdåniga tillgifvenhet,” ledde hela saken ändå icke till annat resultat än att Klinckowström, “som icke iakttagit den varsamhet, som lagen föreskrifver,” dömdes till böter och offentlig afbön och Lindbom till 28 dygns vatten och bröd samt offentlig afbön inför hofrätten, hvarefter högsta domstolen medgaf Lindbom att förvandla sitt vatten- och brödstraff till fyra månaders fängelse på Vaxholms fästning.
Till många af de mer än lofligt öfverilade åtgärder, som på detta sätt vanprydde kronprinsens styrelse, torde öfverståthållaren ha varit skulden. Amiralen, friherre Rudolf Cederström hade visserligen varit en duktig sjöman, men var däremot alls icke vuxen de civila befattningar han beklädde och utvecklade såsom öfverståthållare, och i denna egenskap ledare af den hemliga poli-