sen, i sitt nit och sin vaksamhetsifver ett icke vanligt mått af lättrogen tanklöshet. Hos kronprinsen stod han emellertid högt i gunsten, trots allt det missnöje han framkallade och all den förargelse hans spioneri- och angifvelse- system vållade.
I samband med den Lindbomska konspirationshistorien antastades sålunda på öfverståthållarens bedrifvande för densamma helt och hållet främmande personer. En af de misstänkta var bland andra också grefve Jakob de la Gardie, som af Cederström fick mottaga kronprinsens befallning att — ofördröjligen lämna Stockholm. På de la Gardies fråga, hvad han gjort för ondt, svarade Cederström, att han varit oförsiktig i sina uttryck och helt högt på Norrbro, pekande på slottet, sagt: “Jag undrar, huru länge denna dynastien skall få bli kvar i det där huset.” Kronprinsen önskade dessutom för de la Gardies egen säkerhet, att han afreste, “enär han icke vore i säkerhet för det uppretade folket,” ett påstående, som gaf den gamle rättframme excellensen von Engeström anledning att svara Cederström: “Nog går han säker, om icke öfverståthållaren låter hetsa pöbeln på honom.” Man tyckes emellertid snart ha kommit till insikt om det både löjliga och förhatliga i tillvägagåendet mot de la Gardie, ty redan på eftermiddagen samma dag underrättades han, att han icke behöfde resa.
Ända till Sveriges drottning, Carl XIII:s gemål, sträckte sig amiralen-öfverståthållarens ovisa nit, och med anledning af uppträdet den 13 mars råkade han med henne i ett häftigt gräl. Cederström hade bland annat berättat, att “drottningen själf varit komprometterad, emedan folket på krogarne yttrat den meningen, att drottningen icke skulle vara emot, att kronprinsen blefve undanröjd.” Häröfver begärde drottningen en förklaring i Engeströms, Essens och Wetterstedts närvaro och fordrade, att Cederström inför dessa herrar närmare skulle redogöra för, huru det hängde ihop med de angifvelser han hört. Men Cederström förklarade “med ohöflighet och häftighet, att han icke vore skyldig drottningen någon reda för sina åtgärder som ämbetsman, och påstod dessutom med stigande hetta och ohöflighet, att saken icke rörde drottningen.” Slutligen ådrog han sig af drottningen en lika allvarlig som värdig tillrättavisning. “Jag har,” sade Hedvig Charlotta, “varit i detta land fyrtiotre år, men aldrig hört så många oroande berättelser och så många smutsiga saker som sedan ni blef öfverståthållare; och som jag icke kan tro, att nationen till sådan grad försämrats, så måste jag, liksom alla andra, sätta detta allt på er räkning.”
Ytterligare ett högmålsbrott, som gaf en viss fasthet åt den Lindbomska konspirationen, var slutligen anklagelsen mot förre löjtnanten Lindsfelt i trakten af Nyköping, en 60 års gammal man, som i trettio år varit sin orts skräck och afsky. “Knappt kan man,” säger grefve H. G. Trolle-Wachtmeister, “nämna ett slags brott eller något slags våld, som han icke begått. Falska namn, mer eller mindre lyckade försök att mörda, mordbrand, skogantändning, stöld m. m. omväxla i hans lefnadshistoria. Förskräckelsen för honom är kommen till den höjd, att ingen vill vittna mot honom inför domstolarne, och att man ej vågar tala om honom i sällskap, annorlunda än hviskande. Allt sedan jag var barn, har jag hört detta vilddjur omtalas.” I ett anonymt bref till kronprinsens norske adjutant, dateradt från en ort vid Nyköping, uppgafs, att “en i trakten boende
