oktroj, och i alla händelser erhålla ärkebiskopar, biskopar, kyrkoherdar och gudstjänsten, ställas åter till biskoparnes förfogande. — Kyrkoherdeboställena med tillhörande trädgårdar öfverlämnas allestädes, där de icke äro försålda, åt kyrkoherdar och adjunkter. Ingen förstår emellertid bättre än Napoleon konsten att gifva litet för att erhålla mycket: för femtio biskopar och tio ärkebiskopar 650,000 francs, något mer än 4 millioner för tre till fyra tusen kantonspastorer, sammanräknadt 5 millioner årligen: detta är allt hvad staten lofvar det nya prästerskapet, och hela den dotation, som utgår till kyrkliga ändamål, kostar staten årligen icke mer än 12 millioner francs, allt det öfriga, i synnerhet aflöningar åt fyrtiotusen adjunkter och vikarier, betalas af kyrkogodsen och kommunerna. Prästerskapet får för öfrigt hjälpa sig fram med sina sportler; för kalkar, monstranser, mässhakar och mässkjortor, för kyrkoprydnader och andra omkostnader för gudstjänsten får det vända sig till de troendes fromhet; det är icke förbjudet att visa sig frikostig mot präster, vare sig i kollekten, i kyrkan eller enskildt. Dessutom ha de troende rätt att gifva honom gåfvor eller testamente inför notarie eller göra stiftelser för seminarier och kyrkor, men både de ena och de andra måste utgöras af statspapper, emedan de under denna form bidraga till att upprätthålla dessas kurs och regeringens kredit. I intet fall få emellertid dessa dotationer eller gåfvor bestå i fast egendom; om prästerskapet blir fastighetsägare, förvärfvar det ett alltför stort lokalt inflytande; en biskop, en kyrkoherde får icke känna sig oberoende, utan måste vara och städse förbli helt enkelt en tjänsteman, en aflönad arbetare, som staten förskaffar en bekväm och oumbärlig verkstad; det vill med andra ord säga, för hvarje församling och annex ‘en af de af ålder till gudstjänst afsedda byggnader’”.
.jpg)
PIUS VII.
Efter en porträttbyst af Canova.
Konkordatet inleddes med den förklaringen, att den romersk-katolska kyrkan
var flertalet fransmäns religion; men jämte denna religion gaf staten äfven
sitt skydd åt protestanter, såväl åt de reformerta som åt dem, hvilka
omfattade Augsburgiska bekännelsen, och åt judarne. I Napoleons ögon var en
statsreligion emellertid endast ett slags vaccin, som på samma gång kunde
tillfredsställa människans benägenhet för det underbara och bereda trygghet
mot charlataner och trollkarlar. “Prästerna äro bättre än Cagliostro och Kant
och alla Tysklands drömmare”, förklarade han, och för den skull var en
religion en samhällsnödvändighet, men såsom sådan också underkastad den
strängaste uppsikt från statens sida. “Ingen kyrklig församling, den må vara
