katolsk, protestantisk eller mosaisk, understår sig att fatta och offentliggöra ett beslut angående läran eller kyrkotukten utan regeringens gillande. Ingen kyrklig församling, vare sig protestantisk, katolsk eller mosaisk, kan hållas utan regeringens tillstånd. Alla lärare vid protestantiska eller katolska seminarier skola utnämnas och aflönas af regeringen, och antingen seminarierna äro katolska eller protestantiska skola deras reglementen, deras inre ordning, ämnet för och andan i de studier, som bedrifvas vid dem, underställas regeringens pröfning och bifall. För hvarje religion skall en bestämd, officiell lära tjäna till ledning för undervisning och predikan: för den mosaiska religionen är detta ‘den lära, som innehålles i den stora sanhedrins beslut’, för de båda protestantiska troslärorna den augsburgiska bekännelsen och den reformerta kyrkans af seminariet i Genève förkunnade trossatser; för den katolska tron slutligen den gallikanska kyrkans grundsatser, enligt förklaringen af 1682, d. v. s. de fyra berömda satser, som förneka påfven hvarje myndighet öfver suveränen i världsliga angelägenheter, i andliga och kyrkliga frågor ställa påfven under de ekumeniska mötena och i den franska kyrkan begränsa påfvens myndighet genom de gamla bruk och läror, som denna kyrka erhållit och staten antagit, genom hvilka i själfva verket Napoleon blir en slags lek mannapåfve med pontifikal myndighet och det franska prästerskapets lagligen erkände chef”.
I kraft af konkordatet och öfverenskommelsen med påfven erhåller Napoleon samma rättigheter och privilegier hos den heliga stolen som den gamla regeringen, d. v. s. samma rätt att ensam föreslå de blifvande franska kardinalerna, i Frankrike vara den ende utdelaren af de stora kyrkliga ämbetena och åtnjuta prerogativet att utnämna alla biskopar och ärkebiskopar inom Frankrikes område. I kraft af de organiska artiklarne ställer förste konsuln, trots påfvens protester, slutligen sin myndighet, sitt statsråd och sina domstolar mellan den heliga stolen och prästerskapet, mellan påfven och de troende. “Ingen bulla, intet breve, reskript eller dekret från hofvet i Rom, äfven om ett sådant aktstycke endast angår enskilda personer, kan mottagas, offentliggöras, tryckas eller på annat sätt verkställas utan regeringens bemyndigande. Ingen individ, han må kalla sig apostolisk nuntius, legat, vikarie eller kommissarie, kan utan statens bemyndigande på franskt område eller annanstädes utöfva någon funktion, som angår den gallikanska kyrkans angelägenheter … I alla fall af missbruk af superiörers och kyrkliga personligheters befogenhet hemfaller saken till statsrådets afgörande.”
Från Bonapartes sida var detta konkordat, såsom grefve Chaptad säger, det dristigaste företag, han utförde under de första åren af sin regering: “Tanken att åter gifva påfven jurisdiktion öfver fransmän stod till den grad i strid med den rådande andliga riktningen och den allmänna meningen, att han allena kunde uppgöra planen till och utföra detta storverk”. Andra bevekelsegrunder än att endast och allenast återgifva franska folket dess religion ledde honom emellertid äfven, och Lafayette gissade säkert rätt, då han till honom sade: “Erkänn, att ni vill, att den lilla flaskan med den heliga oljan skall krossas öfver ert hufvud”. För ett kejsardöme var konkordatet en nödvändighet. Innan makten kunde samlas i en hand, måste den religiösa klyftan
