förhör inför hofrätten, ur hvilket framgick, att Brygger var en listig och lögnaktig människa, som först tycktes ha tjänat den fördrifna konungafamiljen såsom spion och sedan gjort den svenske kronprinsen samma tjänst, men att hans beskyllningar saknade all grund, dömdes Brygger att mista äran, undergå 28 dygns vatten och bröd, göra offentlig afbön och för alltid förvisas ur riket. Han slapp emellertid för bättre köp än så; han erhöll nämligen respenningar till Amerika, dit han också begaf sig, och 35 år därefter fick han på framställd begäran tillstånd att återvända till fäderneslandet, där han i alldeles utblottadt tillstånd intogs såsom försörjningshjon på Danviks hospital, men 1859 utskrefs och sedermera aldrig afhördes.
Huru litet Bryggers sak i och för sig än hade att betyda, medförde den likväl det obehaget, att den, i förbindelse med en rad på franska skrifna och såväl till kronpinsen som till flera högt ställda personer inkastade anonyma hotelsebref, gaf ett slags hemul åt de rykten om mot den svenska konungen riktade sammansvärjningar och mordförsök, hvilka utspriddes i den utländska pressen och synas ha varit afsedda att hindra kronprinsen Oscars giftermålsplaner genom att afskräcka främmande furstehus från att knyta släktskapsförbindelser med den ännu helt färska svenska dynastien.
Vid den tid Napoleon ännu satte sin järnhäl på det besegrade Preussens nacke, hade underhandlingar varit å bane att till prins Oscars brud förvärfva prinsessan Alexandrine af Preussen. Konungen af Preussen syntes vara förslaget ganska bevågen, men ännu voro både prinsen och prinsessan bra unga, och tidernas allvar gjorde, att planerna på ett giftermål mellan dem uppskötos. Då Preussen sedermera efter Napoleons fall åter intog sin plats bland Europas stormakter, började åter underhandlingarna, men denna gång från den preussiska konungens sida med föga ifver och på ett sätt, som snarare visade obenägenhet än lust för förbindelsen med det svenska konungahuset. Några uttryck af otålighet, som Carl Johan lät undfalla sig och som kommo till Fredrik Wilhelm III:s öron, uppretade ytterligare denne monark, som allt sedan Carl Johans deltagande i kriget mot Napoleon icke betraktade honom med särdeles vänliga blickar: och då därtill penninguppgörelsen för Pommerns afträdande till Preussen, liksom äfven stormakternas skarpa uppträdande i frågan om bestämmandet af Norges part i den förra danska statsskulden, å ömse sider bragte missnöjet till sin höjdpunkt, afbrötos underhandlingarna, och den preussiska konungen sade: “Tacka Gud, mina barn, att Preussen icke fallit så djupt, att det behöfver söka upplyfta sig genom en familjeförbindelse med Sveriges nya dynasti.” Prinsessan Alexandrine förlofvades därpå hastigt med prins Paul af Mecklenburg-Schwerin, som, om han just icke tillhörde Tysklands mäktigaste potentater, likväl så mycket mera tillfredsställde det Brandenburgska husets anspråk på tillräckliga anor för en förbindelse med detsamma och dessutom befäste det slags politiska vasallskap, hvari Preussen vid denna tid ställde sig till den ryske zaren.
Emellertid fanns ingen brist på prinsessor, hvilka gärna skulle velat knyta äktenskapets band med den intagande och bildsköne svenska kronprinsen, som därtill var arfving till en gammal ärorik krona, och många väna kvinnohänder sökte också jämna vägen för den kunglige friaren. Furstinnan af Thurn und
