samma situationer. Vanligen satt “gubben Carl XIII, då han ej rökte, halfslumrande och tanklös i fåtöljen. På föredragningen hörde han således icke. Det var för den skull antaget, att vid slutet af hvart mål föredraganden gjorde en kort paus, och om då H. M:t ingenting yttrade, eller ingenting fanns, hvarpå någon af rådets ledamöter ville göra honom uppmärksam, togs denna tystnad såsom ett nådigt bifall till högsta domstolens tillstyrkande, och föredragningen gick vidare. Men en gång, när kronprinsen, som följde med ärendena på sin franska föredragningslista, blef varse, att ett nytt mål förekom, utan att han hört kungen utlåta sig om det föregående, en nådeansökan, fattar han det gamla majestätet i armen, ropande: ‘Sire, det gäller en människas lif, säg då er åsikt?’ — Gubben, yrvaken och träffad af kronprinsens blixtrande ögon, var ett par sekunder mållös, innan han kunde komma sig för med annat än några hm, hm. Då föll kronprinsen in och föredrog målet efter sin lista. Majestätet vände på hufvudet än till höger mot prinsen, än till vänster åt föredraganden, lekte med kryckan, rörde på läpparne och såg förlägen ut, till dess att slutligen justitiestatsministern, grefve Gyllenborg, steg upp och frågade, om icke H. M:t täcktes bifalla högsta domstolens tillstyrkande. ‘Jo, jo,’ sade kungen helt nöjd och vände sig till föredraganden; ‘jag bifaller hvad högsta domstolen tillstyrkt!’”
Stundom hände det till och med, att den åldrige monarken fullständigt glömde både det förflutna och det närvarande, såsom då han vid ett tillfälle fick höra omtalas sin brorsons, Gustaf IV Adolfs, irrfärder, såg upp från sin patience och med öfvertygelsens eftertryck utbrast: “Den där Gustaf Adolf, han far då omkring världen som ett torrt skinn! Är det väl passande för en konung, att så ideligen bara resa! Borde han ej sitta hemma och styra land och rike?”
Carl Johan kröntes den 11 maj till Sveriges och den 7 september i Trondhjems domkyrka till Norges konung, och ingenstädes hade i någotdera landet minsta tvekan försports att, så snart Carl XIII aflidit, erkänna Carl Johan för konung. Men ehuru detta dock borde på ett öfvertygande sätt ha visat, att intet parti fanns i landet, som var fiendtligt sinnadt mot den nya dynastien, så förekom likväl så sent som 1821 åter en af dessa besynnerliga högmålsprocesser, som aldrig ledde till annan påföljd än att väcka förargelse hos hvarje tänkande person.
Sålunda anmälde en afton i februari 1821 t. f. öfverståthållaren, friherre D. Edelereutz för konungen, att en färgargesäll vid namn Brygger under bevakning skickats från Gotland, emedan han gjort sådana angifvelser, som påkallade en rannsakning i hufvudstaden. Åter var det det gamla temat, att flera förnäma personer, bland hvilka nämndes grefvarne de la Gardie, Stenbock och Rosen samt de redan aflidna Toll och Ugglas, skulle ha deltagit i en komplott att medelst gift undanrödja konungen och på sådant sätt bana väg till tronen åt den afsatta dynastien. Särskildt uppgaf Brygger, att han af drottning Fredrika, Gustaf IV Adolfs gemål, skulle fått i uppdrag att bibringa Carl Johan gift. Under den tid Brygger, som synes ha fört ett tämligen växlande och ostadigt lif, varit anställd såsom kock eller hofmästare hos majoren baron Carl Koskulls syster, grefvinnan Brahe, skulle han flera gånger varit färdig att blanda gift i det gröna té med punsch, som var Carl Johans älsklingsdryck, men alltid afhållits från att fullborda sitt uppsåt af en inre skräck. Efter ett långvarigt
