besittning af goda kunskaper i nationalekonomi, skarpsinne, slagfärdig kvickhet och oförskräckthet att blotta brister och orättvisor inom byråkratien, särskildt tullarrendesocieteten, med hvilken han förde sin första märkliga strid under Gustaf IV Adolfs sista tid. Under revolutionen utgaf han sina besvärsskrifter, och dessa väckte ett sådant uppseende, att “folk skockades i boklådan för att för en sexstyfver få någon af hans broschyrer mot ämbetsmannahierarkien.” Hans skarpa hufvud togs vid denna tid äfven i anspråk af de maktägande. Åt Adlersparre och Mannerheim tjänstgjorde han såsom hemlig polis, och Carl Johan, till hvars val han medverkat, begagnade sig sedermera af hans hvassa penna och betraktade honom såsom en “bulldogg, som det kunde vara bra att ha, för att vid tillfälle släppa lös.” Grewesmöhlen erhöll nu några “anvisningar” och föreskrifter,” på grund af hvilka han i en artikel i tidningen “Nya Skandinaven” för den 3 maj, efter några betraktelser om åtskilliga slag af “rättmätiga orsaker till krig,” framhöll kronprinsens afsikt att förena Norge med Sverige och omtalade regeringens anbud till Danmark om fredlig förlikning och Danmarks vägran samt kronprinsens beslut att låta sina trupper inrycka i Holstein för att “tvinga Danmark till ett fredligt tänkesätt och ett godvilligt afträdande af Norge.”
Artikeln väckte, som naturligt var, uppseende, och en hemställan gjordes till kronprinsen, om den icke skulle åtalas. Svaret blef emellertid afböjande. Då kom Wallmarks Journal med ett bref “Till utgifvaren,” i hvilket Skandinavens ”indiskretioner” angrepos med en skärpa, som icke gärna kunde annat än behaga Grewesmöhlens många fiender, så högre som lägre. Men då kronprinsen fick läsa Journalens artikel, fattades han af den häftigaste vrede och gaf genast befallning om att ögonblickligen inställa Journalens utgifvande. Indragningen skedde också den 17 maj, och samma öde drabbade en Göteborgstidning, som aftryckt artikeln.
Då Wetterstedt 1812 på riddarehuset försvarade den kungliga propositionen om indragningsmakten, förklarade han, att kronprinsen, “så snart han icke mer såge sig behöfva den rättighet, som gåfves honom, skulle vara den första att den återlämna.” Tillfället att åter afstå från indragningsmakten kunde anses ha kommit 1815, men det väl hastigt gifna löftet var ej så lätt att inlösa; indragningsmakten fick kvarstå ända till 1840. Man ansåg rättigheten ännu behöflig, men Wetterstedt fick sedan hela sitt lif höra talas om denna sin “oinlösta skuld till nationen.”
Indragningsmakten lät emellertid under några år icke höra mycket af sig. Under 1815 och 1816 drabbade den tre gånger den oförbätterlige publicistiske friseglaren Ad. Regnér, hvilken två gånger efter hvarandra af Kongl. Maj:t förklarades ovärdig att någonsin erhålla tillstånd till utgifvande af periodisk skrift. Indragningen motiverades i dessa fall med den politiska hänsynen till utländska makter.
Annorlunda förhöll det sig däremot med indragningen af veckotidningen “Föreningen” den 18 mars 1817. Författaren till en artikel i denna tidning, “hvars betänkliga natur ej längre borde tillbakahålla hofkanslerens verksamma åtgärd,” hade nämligen i en “mystisk och nylärig” skrifart angripit den nya dynastien. En “brottslig syftning på rikets besvurna successionsordning” ansägs nämligen ligga i följande yttrande: “Under Sveriges störste regenter,
