Gustaf Vasa och Carl XI, rådde en sådan excentricitetens och concentricitetens jämvikt, som gjorde staten aktad och folket sällt. Men det är naturligt, att för den, som skall åvägabringa en sådan jämvikt, fordras att fullkomligt kunna känna sitt folk, alla dess egenheter, vanor, lyten och dygder, och att älska det, såsom man älskar en välbekant barndomsvän. Man upptäcker lätt orsaken, hvarför de tyska och danska konungarne — ehuru ett par af dem, t. ex. Christopher af Bayern och Christiern I, voro personligen utmärkta män — så föga kunde uträtta till folkets väl och så mycket till sin egen olycka.” Fanns verkligen den angifna syftningen i dessa ord, måste man erkänna, att den åtminstone var mycket fin, men kronprinsen ansåg, att i artikeln “låg ett groft brott och påtagligen det gröfsta, som blifvit begånget på länge,” och för den skull yrkade han ifrigt åtal därpå och författarens stränga bestraffning. Kronprinsen var alldeles otillgänglig för alla föreställningar om det olämpliga i att väcka ett åtal, som icke lofvade ens en skymt af framgång, och ville slutligen, att ständerna skulle sammankallas för att få en sådan ändring till stånd i tryckfrihetslagen, att, till förekommande af händelser som den nu ifrågavarande, “lagen borde stadga förbud vid lifsstraff att skrifva något i hvad ämne som helst, som genom något slags tydning kunde ledas därhän att innehålla en allusion i större eller mindre grad emot successionsordningen eller tronföljarens person.” I statsrådet fick kronprinsen emellertid på sin sida ingen mer än amiralen R. Cederström, som skulle röstat “för halshuggning af författaren genast, om prinsens mening varit sådan.” Slutligen kom kronprinsen efter mycket talande fram och tillbaka till det uttrycket, att “han endast ville, att författaren skulle få tillfälle att förklara sig och lugna nationen, som tagit anstöt af artikeln,” och därmed slöt en åtta dagars tvist, om “författarens brott vore under tillämpning af en lag, som bestämde förlust af lif, ära och gods.” Förklaringen afgafs, kvarstaden på tidningen upphäfdes, och snart voro både artikeln i “Föreningen” och frågan om riksdags sammankallande för ändring af tryckfrihetslagen förgätna.
Äfven de inre frågorna gåfvo vid denna tid upphof till tryckfrihetsåtal, af hvilka särskildt ett antog sådana dimensioner, att det blef ett “gigantiskt skandalmål.”
Vid riksdagen 1815 hade regeringens ekonomiska politik varit föremål för mycket klander från “oppositionens” män på riddarhuset. Då, liksom sjuttio år senare, bröto sig de olika meningarna om frihandelns eller, såsom den då kallades, “merkantilismens” eller protektionismens företräden. Fast man vid denna tid icke kunde tala om frihandel i samma utsträckning som under början af århundradets sista tredjedel, ansågo likväl många, att de ekonomiska svårigheter, hvilka grundade sig i de föregående årens händelser och mindre ändamålsenliga åtgärder och efter de slutade krigen började göra sig gällande, berodde på det otillräckliga skydd, lagstiftningen lämnade det inhemska arbetet och jordbruket. Man gjorde “de mörkaste målningar af en vådlig rikets inre ställning” och framhöll “den totala undergång, som hotade svenska jordbruket och den närande klassen medborgare; en öfver all måtta uppdrifven och missbrukad importhandel, som redan inom några år hunnit alltför långt utsuga rikets reella tillgångar, nedtryckte den nyttiga idogheten och skämde sederna genom ett fördärfligt, dagligen mer och mer spridt och inrotadt behof af främ-
