icke fann någon afnämare, förde det häftiga språk, hvartill en förtviflad enskild ställning leder.” Till den uppfattning han gjort till sin hörde äfven yrkandet af stränga åtgärder mot judarne, hvilka i den ofvannämnde Grewesmöhlen fingo en försvarare, som sökte visa obehörigheten af Boijes och de med honom lik- tänkandes klagomål. Striden fördes emellertid snart in på det personliga området och alstrade ett krig med pamfletter och smädeskrifter — “så blodigt som ett trycksvärtekrig kan bli.” Friherre Boije och Grewesmöhlen hade redan förut varit i delo, då Boije på riddarhuset talade mot judarne. För detta anförande antastades han af Grewesmöhlen med en broschyr, “som man skulle ansett vara yttersta höjden af möjlig smädelse, om icke Grewesmöhlen några dagar därefter visat, att hans förmåga i detta fall icke inskränktes inom några gränser, lika litet som hans vilja.”
Grewesmöhlen utgaf nämligen med utsättande af hela namnet en broschyr med titel: “Likbegängelse efter baron Ludvig Johansson Boijes moraliska stoft,” och sedermera utgingo från maj månad 1815 till årets slut i nästan oafbruten följd nidskrifter med vidunderliga titlar och af det gemenaste innehåll, alster af de stridandes begär att nedgöra hvarandra genom smädelser. I striden blandade sig flera af hufvudstadens publicister, såsom Törneblad, Grevallius, Lorenzo Hammarsköld, Wahlberg, Anders Lindeberg m. fl. för att om möjligt krossa den förhatlige Grewesmöhlen med hans egna vapen, men denne blef dem icke svaret skyldig, och i de bittraste stämningsmemorial, hvilka genast offentliggjordes, ställde han författarne eller boktryckarne till ansvar. Så fortgick denna vilda pennfejd till allmänhetens gamman och icke obetydlig pekunier vinst för Grewesmöhlen, till dess att han utgaf skriften: “Fjärde akten af Baron Boijes pinohistoria, hvad han gör och lider hos världsliga domare och står till rätta på Rådhuset.” I denna titel fann prästeståndet “ett gäckeri af den offentliga gudstjänsten” och anhöll hos kongl. maj:t, att den brottslige för fattaren måtte befordras till laga näpst, “så att hans exempel måtte bli varnande för andra.” Grewesmöhlen vände sig genast mot prästeståndet med nya smädeskrifter: “De svarta bröderna eller det föregifna religionsnitet” och “Missräkningen eller de långa näsorna.” Nu var emellertid måttet rågadt; regeringen hade redan befallt åtal mot både Boije och Grewesmöhlen, och slutligen dömde hofrätten efter en tämligen långvarig rättegång, under hvilken skriftväxlingen oafbrutet fortgick, den förre till tre års fängelse å Vaxholms fästning, hvilket straff nedsattes till ett år, och Grewesmöhlen till ärans förlust och landsflykt. Efter en måltid på Liljeholmens värdshus, där han tog afsked af sina få återstående vänner, färdades Grewesmöhlen i egen vagn utan bevakning i sakta mak ut ur riket och bosatte sig för sina återstående dagar i Norge, där han uppgifves ha njutit understöd af Carl Johan och hvarifrån han till denne lär ha insändt hemliga rapporter.
Den periodiska pressen började emellertid alltmera sysselsätta sig med sociala och politiska frågor, och de öfvergrepp och missbruk af sin befogenhet, som ämbets- och tjänstemän vid denna tid blott alltför ofta läto komma sig till last, blefvo allt mera ämne för tidningarnas uppmärksamhet och granskning. Äran att i detta afseende ha brutit väg för nya åsikter om ämbets- och tjänstemannaansvar tillkommer sålunda tidningen Anmärkaren, hvilken sedan 1816 utgifvits af auditören Georg Scheutz (1785—1873), i förening med roman
