skrifvaren Cederborgh, och gjorde sig berömd därigenom, att den tog itu med och skaffade rättelse i ett beryktadt brottmål af den mest upprörande beskaffenhet.
På Vermdön hade i mars 1819 ett upprörande dubbelmord begåtts på ett torparefolk, och misstankar för delaktighet i brottet föllo på mördarens ålderstigna föräldrar — ett statfolk på kapten Leijonmarcks gård Finsta — hvilka uppgåfvos ha tagit de mördades tillhörigheter i förvar. Ingenting af dessa tillhörigheter kunde emellertid anträffas vid visitation i de misstänktas bostad, och som de själfva på det bestämdaste förnekade all känneaom om ogärningen och deras husbonde dessutom gaf dem det bästa vitsord, fingo de tillsvidare vara på fri fot. Kort därefter inställde sig emellertid länsmannen på Vermdön, Röösgren, som häktade dem, påsatte dem handklofvar, “som han omänskligt tillskrufvade för att få dem att bekänna, hvar de dolt de mördades tillhörigheter,” och därpå släpade bort dem till Smedjegårdshäktet i Stockholm. Men icke nog härmed, Röösgren häktade äfven statfolkets trettonåriga dotter och deras piga, satte handklofvar på barnet, slog det i hufvudet, slet af det håret, gisslade det med spö och ris på bara kroppen för att få det att bekänna och gaf slutligen sådana slag med en dagg, att hennes axelblad skadades, allt detta midt under gudstjänsten en bönedag i närvaro af gårdsfolket på Finsta, men i kapten Leijonmarcks frånvaro.
Då slutligen målet förekom vid tinget i Vaxholm, yppades, att de båda gamla i Smedjegårdshäktet genom hugg och slag och annan grof misshandel tvungits att påtaga sig delaktighet i mordet. I huset intill Smedjegården bodde en segelduksfabrikant, hvars döttrar genom väggen hört skrik och rop, som tydligen härrörde från fångar, som piskades. “Anmärkaren” var den, som först omtalade dessa rykten och framkallade en undersökning. Vid tinget antog sig med anledning häraf det gamla statfolkets husbonde, kapten Leijonmarck, deras sak. Landshöfdingen, friherre Edelcreutz, och hans landssekreterare von Sydow, som ansågo sig kunna bli komprometterade, sökte skyla öfver hvad som förekommit och förnekade, att några fångar piskats, men slutligen kom det dock i dagen, att landssekreteraren själf varit närvarande i Smedjegårdshäktet, då Röösgren med tillhjälp af en fångvaktmästare till den grad misshandlade den gamla statdrängen, att fångar, som nyss slitit 40 par spö, kunde jämförelsevis finna sina ryggar mindre misshandlade än den arme gubbens.
Det var icke heller förenadt med litet besvär och små kostnader att bringa det därhän, att en laglig undersökning mot Röösgren anställdes. Domaren, en häradshöfding Fröberger, synes dessutom ha gjort allt hvad han rimligtvis kunnat för att få saken nedtystad och länsmannen frikänd. Då målet skulle förekomma vid urtima ting i Vaxholm, hade ett sällskap af unga tjänstemän och några andra personer i Stockholm hyrt den första och enda ångbåt, som då fanns och hette “Amfitrite,” för att på denna göra en utflykt till Vaxholm och bevista förhöret. Länsman Röösgren, som var instämd till detta, hade emellertid behagat utebli och i insänd skrifvelse förklarat sig sjuk, dock utan att bifoga läkareintyg. Domhafvanden skulle också låtit det bero härvid, om icka några af dem, som hyrt ångbåten, med denna farit åstad och hämtat Röösgren, som de funno frisk och sund promenerande med pipan i mun i sin trädgårdstäppa.
