Slutet blef, att, trots domhafvandens krumbukter, Röösgren häktades och infördes till Smedjegården, där han, innan man hann befordra honom till välförtjänt näpst, hastigt afled. Till det egendomliga i denna ohyggliga sak hör, att det gamla misshandlade statfolket, som intet ondt gjordt, af tingsrätten dömdes till resp. 8 och 12 dagars fängelse vid vatten och bröd, hvilken vidunderliga dom likväl af hofrätten upphäfdes. De båda höga herrarne, friherre Edelcreutz och von Sydow, kommo från saken med böter och en skadeersättning till de misshandlade.
Det torde utan misstag kunna sägas, att de artiklar i “Anmärkaren,” som under titeln: “Scener från Vermdön” författades af Georg Scheutz, gåfvo den första kraftigare väckelsen åt allmänheten och lade grunden till ett större pressens inflytande hos denna. Enligt ett memorial af den 16 okt. 1820 i fråga om tidningars postporto lämnas också några upplysningar, som visa, att genom postverket befordrades af “Anmärkaren” 679 exemplar, den högsta siffran för vid denna tid förekommande tidningar. För höga vederbörande var emellertid den uppmärksamhet, pressen började ägna samhälliga och politiska frågor, mindre välkommen, och under åren 1820 till 1821 inträdde också indragningsmakten i ett nytt, för yttrandefriheten mera ödesdigert skede.
Den 26 januari 1820 indrogs “Anmärkaren” af hofkansleren för en högst obetydlig tidningsartikel med anledning af ett befaradt kaffeförbud och med hänsyftning på en af k. m:t nyss förut utfärdad varning mot bruket af öfverflödsartiklar. I denna artikel förmälde sig hofkansleren ha sport ett “smädligt” skrifsätt, och med uppmärksamhet hade han länge följt den ton af “bitterhet, ensidiga åsikter och vanställande framställningar,” som utmärkt “Anmärkaren.”
Anmärkarens död hade emellertid ingen annan verkan än att G. Scheutz i dess ställe uttog tillståndsbevis på en ny tidning, “Anmärkarne,” och sedan Cederborgh återfått tillståndet att utgifva “Anmärkaren,” utkommo båda dessa tidningar någon tid jämsides med hvarandra. De indragningar, som nu slag i slag började förekomma, gjorde, att tidningar, som kände med sig, att deras tal icke var behagligt, började rusta sig för att möta kommande anfall. Man uttog sålunda tillståndsbevis för att ha i reserv i händelse af indragning, och höll dessa bevis i kraft genom att månad efter månad förnya dem, och flera tecken antydde, att man icke längre ville med samma undergifvenhet som förut foga sig i hofkanslersämbetets makt. Det var också nu, som kongl. sekreteraren, magister Johan Johansson (1792—1860), vanligen kallad “hvalfisken,” började utgifvandet af en större tidning: “Argus, politisk, litterär och kommersiel tidning.” Johansson var i besittning af mångsidigt vetande, logiskt skarpsinne och älskade att “till komplett evidens bevisa” sina satser. Hans skrifsätt uppkallade många motståndare mot honom och framkallade följande epigram af C. v. Zeipel:
“Bäste herr Argus, ni är ju en man på det nyaste modet:
Hvarför behåller ni us? Kalla er bara för arg.”
Han hade en starkt utpräglad själfkänsla och kunde aldrig fullt öfvervinna sin smak för att docera; han tyckte sig ha “öfvertagit Sverige för att uppfostra det,” och i vissa afseenden blef också pressen genom Argus en “makt,” som dock hade att bestå mången hård dust med indragningsmakten. För att skydda
