mycket mera som oppositionen mot denna styrelse i pressen erhållit ett mäktigt stöd och kraftigt vapen.
*
Oppositionen, som vid riksdagen 1815 svagt framträdt, antog vid riksdagen 1817—1818 en mera utpräglad karaktär och gjorde sig icke allenast kraftigare gällande på själfva riddarhuset, utan äfven inom de andra stånden. På riddarhuset trädde prosten, grefve Schwerin allt mera tillbaka för en af husets yngre ledamöter, hvilken bättre än Schwerin passade till partichef och nu trädde i spetsen för styrelsens motståndare.
Denne man var förre öfversten, friherre, sedermera grefve, Carl Henrik Anckarsvärd (1782—1865). Efter sitt missöde under tyska kriget, där hans fronderande hållning gaf kronprinsen anledning till det yttrandet, att “om Anckarsvärd — som var nygift — längtade hem till sin unga fru, skulle han få tillstånd att återvända, hade Anckarsvärd tillbragt sin tid i ett undangömdt landtlif. Denna tvungna stillhet hade icke varit ägnad att låta honom förgäta de obehag, för hvilka han själf utsatt sig, och agget till Carl Johan torde i sin mån ha bidragit till att förmå honom ställa sig i oppositionens led och under 25 års tid bekämpa de styrande. “Sveriges Lafayette,” såsom man kallat Anckarsvärd, var i besittning af en vältalighet, som, ehuru späckad med väl mycket ordprål, dock alltid ägde parlamentarisk värdighet, förenade klarhet i framställningen med stor formell talang och, då den understöddes af talarens manligt sköna gestalt, klangfulla röst och aristokratiska hållning, icke gärna förfelade att göra intryck. Crusenstolpe sade om honom på sitt elaka, men särdeles betecknande sätt: “Friherre Anckarsvärd är “riksdagens Torsslow, liksom Torsslow är skådeplatsens Anckarsvärd, omistlig och hänförande, den ena på sin bänk, den andra på scenen, delande med hvarandra utmärkelsen af medborgerliga supkalas såsom ett utbrott af entusiasm och en stimulus till fortsatta ansträngningar.” Då Anckarsvärd, efter ett, till följd af hans alltför stora anspråk, misslyckadt försök att vinna honom för regeringen genom hans intagande i statsrådet, uppträdde mot styrelsen, ansågs han af ett ganska talrikt parti såsom målsman för större delen af svenska nationen, och han vann därvid en så mycket större framgång som ett af hans första angrepp riktades mot Carl Johans dåvarande gunstling, amiralen friherre Olof Rudolf Cederström.
Friherre Cederström, som var konungens rådgifvare i kommandomål för flottan, ställdes nämligen på Anckarsvärds bedrifvande under åtal inför riksrätt, på grund af att han 1817 utfärdat en instruktion för befälhafvarne vid kustbevakningsexpeditionerna, hvilken befanns stridande mot gällande sjöreglemente och seglationsordning samt dessutom af sådan art, att den kunde vålla staten förluster och leda till förvecklingar med främmande makter, hvarjämte den tillkommit i olaglig ordning. Cederström dömdes också af riksrätten till förlust af ett halft års lön och att ersätta eventuell skada, men då protokollet öfver omröstningen i riksrätten justerades, inträffade det märkvärdiga, att två af dess ledamöter, som förut afgifvit fällande vota, ändrade dessa till friande, ett beteende, som väckte allmän harm, men sedermera fick sin förklaring, då den ena af dessa båda “justeringsråd”, såsom de sedermera kallades, upphöjdes i adligt stånd. För den sålunda upphöjda höll den frikände amiralen Cederström dess-
