utom en middag, till hvilken han vidtalat generalen Franc Sparre att vid ett gifvet tecken föreslå det “misskända” justeringsrådets skål. Trots tecknet, uteblef emellertid skålen, och då Cederström begärde Sparres förklaring härpå, svarade denne: “Ja, nog lofvade jag; men ser du, jag ändrade mig vid justeringen.”
Icke särdeles långt efter detta riksrättsåtal blef Anckarsvärd själf föremål för åtal för högmålsbrott, och detta af en så ringa anledning som “ett par gamla kasserade ryttarbyxor.”
Det har hört till egenheterna af svenska statsbestyrens tunga former, att frågan om ett enda dylikt plagg kunnat sätta själfva konungamakten myror i hufvudet och till och med bli föremål för regeringens beslut. I egenskap af rusthållare hade Anckarsvärd fått en del munderingspersedlar och bland dem äfven de riksbekanta “ryttarbyxorna”, kasserade, hvarför han vid en mönstring med lifregementets husarer till mönsterrherrn inlämnade en klagoskrift, afsedd att framläggas för konungen. I denna skrift lästes sådana yttranden som: “Man synes ha glömt, att indelningsverket af en stor konung inrättades för att försvara riket, icke för att förstöra det” ; och dessa yttranden ansågos så förgripliga, att justitiekansleren erhöll befallning att anställa åtal för majestätsbrott med yrkande, att Anckarsvärd skulle dömas till halshuggning. Målet företogs också i Svea hofrätt “till laga åtgärd,” men Anckarsvärd frikändes; regeringen skördade endast smälek för sitt misslyckade förföljelseförsök och förhjälpte Anckardsvärd till en “martyrgloria”, som sannerligen icke minskade hans anseende vid den riksdag, under hvilken han skulle skörda sina största oratoriska triumfer.
Hållningen hos ständerna under 1823 års riksdag var också en helt annan än under föregående riksmöten, och inom alla stånden framträdde tydliga tendenser att undandraga sig regeringens inflytande och utveckla större själfständighet. Det var emellertid på riddarhuset, som andarne förnämligast skulle komma att sammandrabba; här var också oppositionen, som stod i sin fulla ungdomskraft, idel eld och gaf under denna riksdag vid många tillfällen ett dramatiskt lif och en förut nästan okänd lyftning åt öfverläggningarna, som alltmera hotade undandraga sig regeringens ledning.
“För ledamöterna af ridderskapet och adeln samt dess adliga kansli hölls alla aftnar ’landtmarskalksklubben’ öppen, på statens bekostnad, i de kungliga rummen i operahuset. Här skulle de af regeringssystemets vänner, hvilka hade förtroendet att vara ’klubbister’, efter anvisning af hofkansleren, grefve Wetterstedt, justitiekansleren Bergensköld med flera ’föra ett visst språk’; för öfrigt funnos spelbord och serverades té, vin och vatten, konjak och socker eller svagdricka, hvarefter klockan tio bordet dukades med 30 kuvert och supé framsattes, fyra till fem rätter mat med brännvin samt rödt och hvitt vin. Landtmarskalken var värd, men deltog aldrig i spelet.” Äfven i Bergstrahlska huset vid Riddarhustorget var en annan “adelsklubb,” där tobak och tidningar funnos att tillgå. Här gick betydligt enklare till, men hvad ej deltagarnes sammanskott förmådde täcka, ersattes af landtmarskalksklubben.
Anckarsvärd hade fått behålla sitt hufvud, men den behandling, som vederfarits honom, hade ingalunda stämt honom vänligare mot regeringen, och såväl hos denna senare som vid hofvet, där han redan förut icke var väl anskrifven, rådde mycken bitterhet mot honom. Den spänning, hvilken sålunda
