förefanns, skulle också ganska snart urladda sig, då natten till den 1 mars, sex veckor efter riksdagens öppnande, den stora vältalighetstornering stod, i hvilken riddarhusets yppersta förmågor skulle uppträda och som synes ha gjort ett outplånligt intryck på alla de närvarande.
En motion om indragning af alla ministerplatser utom i London och Petersburg hade blifvit väckt af Carl Henrik Anckarsvärd. I motiveringen till denna motion utmålades med bjärta, men vid denna tid ännu för många ställen i landet ingalunda särdeles öfverdrifna färger den svenska skattebondens olyckliga belägenhet “att lefva under dåligt tak, med gamla slitna kläder, uselt husgeråd, dålig föda, utan förmåga att vinna en tidehvarfvet tillhörig bildning; utan njutningar, utan hopp om ett förbättradt tillstånd, hvarken för det närvarande eller för det växande släktet, under ett oupphörligt trälande för statsbehofvens fyllande. Betryck och fattigdom gjorde, att svenska folket med ett passivt begär motsåg hvarje förändring såsom en ljusning på horisonten, och häruti var orsaken till 1809 års revolution mera att söka än i den politiska ställningen. Men folket hade icke vunnit den minsta lättnad genom revolutionen. Det vore vådligt att låta friheten bibehålla allt för mycken likhet med enväldet, och den styrelse, som icke från folket undanrödjer lidandet, förblandas snart med den, som skapat det. Sverige hade från början af denna nya tideräkning hemsökts af den svåraste af alla landsplågor, nämligen af en osammanhängande och därigenom svag ministär, som under en trettonårig overksamhet ej lämnat andra spår än landets aftagande krafter och däraf härflytande missnöjen och olust. Det vore tid, att icke rikets ständer längre läte begagna sig till täckelse åt ministärens känslolöshet för landets bästa, utan genom nekande af alla nya anslag visade, att de gjort hvad de kunnat och att oredan vore en följd af ministärens mer eller mindre nit, skicklighet och drift”.
Ett sådant språk var något nästan oerhördt och framkallade också inom regeringens led en verklig bestörtning. Anckarsvärds anförande måste eftertryckligt bemötas för att han icke skulle draga hela majoriteten af representationen öfver till oppositionen. Det beslöts för den skull, att man borde söka förmå eller i nödfall tvinga Anckarsvärd att taga tillbaka sin motion och låta den utgå ur protokollet; men det var nödvändigt, att en person med anseende skulle framträda med detta förslag. Slutligen lät grefve Baltzar Bogislav von Platen förmå sig härtill. Ett stort antal ledamöter voro på förhand tillsagda, så att riddarhuset var ovanligt fulltaligt, då Platen, sedan ett par andra talare bemött motionen vid dess föredragning till remiss, tog till ordet.
I åtskilliga punkter instämde han med Anckarsvärd, men klandrade bestämdt de uttryck han nyttjat och genomgick därefter motionen punkt för punkt. “Han skulle ryst, om Anckarsvärds teckning inträffat på Platens frälsebönder, och han vore viss på, att den ej heller gjorde det på Anckarsvärd; och då ingen frälsebonde funnes, som ej ville vara skatteman, och knappast någon skattebonde, som ville vara frälsebonde, hemställde han, om ej teckningen vore öfverdrifven, och i så fall, om det vore nyttigt, om den från rikets ständer komme ut ej allenast bland Sveriges menighet, utan öfver hela Europa, för att gifva en sådan föreställning om den svenska skattebonden, hvars like dock knappt funnes på hela jordklotet, ej allenast i själfständighet, utan ock i bildning. Bördorna hade visserligen varit tunga, men mera än en hade blifvit lindrad.” Han öfvergick
