därpå till att omtala de politiska svårigheter, som öfvervunnits sedan 1809, och tog på den grund ministären i försvar mot beskyllningen för overksamhet och bristande kraft samt framhöll förtjänsten af Norges förening med Sverige. Han erkände visserligen, att “kanske äfven han icke gillade allt som skett på den senaste tiden, men alla kunde ej se lika, och han såge ännu intet skäl att instämma i yrkandet om en ministärförändring, helst han icke ägde någon visshet, att de som klandrade skulle bli bättre.” “Vi borde vara stolta öfver att kunna ställa oss vid sidan af briterna såsom ett konstitutionellt efterdöme för Europas folkslag, men då vi önskade att konsolidera hvad som var gjordt, borde vi söka bota och hjälpa hvad som brast, ej att söndra och ej att i en tafla med öfverdrifvet mörka färger framställa den stora massan såsom lidande och olycklig och därigenom sprida en skadlig tanke både inom och utom landet.” Platen slutade med att “i fäderneslandets namn, vid allt hvad heligt är,” besvärja friherre Anckarsvärd att taga tillbaka sin skrift och bad ridderskapet och adeln att instämma med sig.
Platens med öfvertygelsens hela värma framförda tal förfelade icke heller sin verkan på huset, och sedan det “i flera omgångar hälsats med ett allmänt och högljudt bifall”, ropade efter dess slut flera ledamöter: “Vi besvärja alla friherre Anckarsvärd att återtaga sitt anförande.” Det förmäles äfven, att en medlem af adeln af sin ifver låtit förmå sig till det föga parlamentariska kraftuttrycket: “Häf ut honom!” om Anckarsvärd.
Såsom naturligt är, kunde det för den senare icke ha varit en lätt sak att oförberedd taga till ordet för att svara i ett ögonblick, då stämningen mot honom var så upphetsad, att hans utvotering från riddarhuset genast skulle beslutits, om Platen yrkat därpå. Anckarsvärd uppgifves också denna gång ha stått blek och stapplande på målet utan att finna ord till svar, men sedan han i alla händelser fått tid att sansa sig, ådagalägger hans svar både manlig värdighet och frimodighet. Till en början bekände han öppet “den svårighet, han erfor att ordna sina tankar för bemötande af en talare, hvars stora egenskaper genom sitt behag och sin tjusningskraft verkat ett så högljudt bifall.” Men då Platen uteslutande fäst sig vid de politiska förhållandena, hade Anckarsvärd endast talat om den inre ställningen; “hade han därunder nyttjat olämpliga uttryck, vore skammen hans, men i en konstitutionell stat vore talfriheten den första grundsatsen; hade han talat illa, så funnes intet bättre sätt att vederlägga honom än att Platen talat bättre; i känsla och nit för fäderneslandet ansåg han sig för öfrigt kunna mäta sig med hvem som helst; sin framställning kunde han icke finna vara något frö till split, han ansåg den tvärtom nyttig och kunde för den skull icke bifalla dess uteslutande ur protokollet.”
I prosten Schwerin erhöll Anckarsvärd en välkommen sekundant, som ifrigt förfäktade yttrandefriheten; men fastän Platen å nyo tog till ordet och förklarade, att han “efter moget öfvervägande och sömnlösa nätter beslutit att i öfvertygelsen, om den gjorda framställningens skadlighet” bedja Anckarsvärd återtaga den, och äfven Wetterstedt förenade sig med Platen i hans begäran att atminstone låta de ogillade ordalagen utgå, vidhöll Anckarsvärd likväl sin mening. “Han skulle blygas för sig själf”, yttrade han, “och uppoffra alla sina återstående nätters sömn, om han vore nog svag att medgifva, det han så litet eftertänkt hvad han gjort, att det borde anses såsom ett förhastande; adeln
