dagliga arbete klockan sex på morgonen för att sluta det klockan tio på aftonen och fann ändå tid att ägna sig åt umgänge och sköta den stora korrespondens, som ålåg honom såsom den svenska vetenskapsakademiens sekreterare; först under de senare åren syntes lampan i hans arbetsrum brinna till något senare på natten. Det är icke för mycket sagdt, då kemiens historieskrifvare Kopp skildrar hans betydelse för kemien i följande ord: “För att lämna en fullständig öfversikt öfver Berzelius’ arbeten måste man genomgå kemiens hela område; det finnes i denna vetenskap ingen särskild lära, till hvars utbildande han icke bidragit; det finnes ingen enkel kropp, om hvars föreningar icke en bättre kunskap förvärfvats genom Berzelius.” Till sitt väsen enkel, rättfram, vänfast och okonstlad, ledd af omutlig sanningskärlek,
“klar står hans bild inför eftervärlden.
Väldigt var värfvet, som han gaf i arf.
Därför åt minnet ägnas hyllningsgärden
tacksamt af sena, nya tidehvarf.
Må hans minne för det nya släkte
städse ock lefva som ädel föresyn,
visa vägen, den af töcken täckte,
såsom en Pharus, strålande i skyn!
Minnenas makt har ock sin djupa mening,
manar till andakt i sitt tempelkor.
Mörker och ljus i underbar förening
dana den stämning i det templet bor.
Bilden af den store sannings-sökarn
skall ej fördunklas under seklers färd;
minnet af den store kunskaps-ökarn
lyser i skenet från hans forskningshärd.”
(G. Retzius.)
I nära förbindelse med Berzelius, ehuru icke hans lärjunge, men liksom han målsman för den exakta forskningens befrämjande, finna vi en annan svensk storman på naturvetenskapernas område, liksom Berzelius med europeiskt anseende.
Son af Anders Jahan Retzius, leddes Anders Adolf Retzius, född i Lund 1796, tidigt in på naturhistorisk forskning och studerade anatomi under den om denna vetenskap högt förtjänte professorn i Lund Arvid Henrik Florman (1761—1840), som införde den komparativa anatomiens studium i Sverige. Efter 1819 aflagd läkareexamen förmåddes Anders Retzius af Berzelius, som märkte hans begåfning, att öfvergå från den anatomiska lärareplatsen vid veterinärinstitutet till carolinska institutet, där han alltifrån 1824 var anställd såsom professor i anatomi och fysiologi och från 1830 såsom läroverkets inspektor, ända till sin död 1860. Hans ungdoms- och mannakraftigaste år inföllo sålunda under en tid, då naturforskningens alla fält stodo i rikaste blom. Anders Retzius försummade icke heller något tillfälle att göra sig förtrogen med de resultat, denna forskning medförde, och fick tidigt syn på naturvetenskapernas grundläggande betydelse för medicinen.
Under inflytande af de vid århundradets början rådande naturfilosofiska åskådningarna hade flera teorier och system inom medicinen utbildat sig, hvilka
