af sina studier var Berzelius särskildt kallad att genom sina forskningar befordra gränsområdet mellan kemi och medicin, den fysiologiska kemien, och i detta afseende har han åstadkommit utmärkta saker. I två arbeten: “Öfversikt öfver de animala vätskornas sammansättning” och “Öfversikt öfver djurkemiens nuvarande tillstånd” innehållas de framför allt på kemisk grundval hvilande undersökningarna öfver blodets sammansättning och förändringar äfvensom öfver många andra djurkroppens beståndsdelar. Äfven på bergsbrukets och hyttväsendets område utmärkte sig Berzelius, ity att han öfver olika sorters råjärn först gjorde noggranna studier, hvilka blifvit af betydelse för ett rationelt genomförande af smältningsprocessen. Bland mineralogerna framkallade han en väldig rörelse, då han offentliggjorde sitt kemiska mineralsystem, och på samma gång utbildade han mineralernas undersökningsmetoder medelst blåsröret på ett sådant sätt, att få eller inga förbättringar af andra hittills kunnat göras. Resultatet af sina vidsträckta arbeten nedlade han i verket: “Om blåsrörets användning i kemien och mineralogien.” Slutligen må här äfven nämnas hans viktiga och utmärkta arbeten om järn-cyanföreningarna, hvilka ligga till grund för det på mångfaldigt sätt använda färgämnet “Berlinerblått”, om svafvelsalterna, om fluorvätesyran och dess förbindelser, om framställningen af drufsyra, om hvilken han visade, att den har alldeles lika sammansättning som vinsyra, men likväl är i besittning af andra egenskaper — ett förhållande, som han betecknade med namnet “isomeri” och därmed införde detta viktiga begrepp i kemien. Hans förnämsta lifsgärning har dock varit att utbilda atomteorien på de af Dalton och Gay-Lussac lagda grundvalarne.
Berzelius såg snart, att många antaganden, som ledt Dalton till att formulera sina lagar, voro godtyckliga, och att man, för att vinna en säker grund för den riktiga affattningen af den af Dalton funna lagenligheten, ovillkorligen först måste kvantitativt undersöka alla kända förbindelser. Berzelius grep sig genast an med detta jättearbete, om hvars omfattning och långvarighet man kan göra sig en föreställning, då man betänker, att noggranna metoder för den kvantitativa analysen på denna tid ännu icke funnos och att den outröttlige forskaren först måste upptäcka och utarbeta dessa metoder åt sig, innan han kunde skrida till sin egentliga uppgift. På detta oerhörda arbete offrade Berzelius många år af sin lefnad och undersökte därunder omkring 2,000 kroppar, till dess att slutligen framgången krönte hans sträfvan. Jämte kännedomen om många nya kroppar och utbildandet af de flesta metoder, som ännu i dag användas vid den kvantitativa analysen, riktade Berzelius, som hade en sällsynt förmåga att reda sig med små hjälpmedel, de praktiska förfaringssätten med en mängd konstgrepp och apparater, såsom kautschukslangar och ligaturer af kautschuk mellan glasrör och retorter, filtrerpapper, sprutflaskan, de små urglasen, de behändiga, lätthandterliga platinadeglarna, o. s. v., utan hvilka allt arbete på ett laboratorium numer skulle vara omöjligt.
Berzelius’ verksamhet äfven såsom lärare var lika storartad, och bland hans lärjungar finna vi namnen på de mest framstående forskare, hvilka sedermera skulle fortsätta och föra kemiens utveckling vidare. Hans “Lärobok i kemi” upplefde ett stort antal upplagor och öfversattes på nästan alla lefvande språk. Och allt detta oerhörda arbete utförde den frejdade forskaren “utan hast, men också utan rast” och syntes aldrig brådska, än mindre fjäska. Under många år började han sitt
