nervschock fruktan för smärta föranledde. Många föredrogo till och med den naturliga döden framför operationen. Allt detta förändrades emellertid med narkosens införande. Såsom dess egentlige upphofsman nämnes en amerikansk läkare vid namn Charles T. Jackson (1805—1880), som upptäckte eterns smärtstillande verkningar och meddelade denna sin upptäckt åt tandläkaren William Morton och hospitalskirurgen John Collins Warren i Boston, hvilken den 17 oktober 1846 med framgång använde “eterisationen” vid utskärande af en halssvulst. Upptäckten blef snart bekant i Europa, och sedan den store skotske kirurgen och obstetrikern, sir James Young Simpson (1811—1870) i Edinburgh ersatt den till sin verkan något oberäkneliga etern med den 1831 af Soubeiran upptäckta och 1832 af Justus von Liebig framställda, vida kraftigare och säkrare kloroformen, höll den kirurgiska narkosen sitt triumftåg genom världen, ehuru många motståndare i början uppträdde mot densamma och i synnerhet det engelska prästerskapet dundrade mot gudlösheten att vilja bespara en lidande människa de plågor, som hennes synd ådragit henne såsom ett rättvist Guds straff. Detta skrän upphörde emellertid plötsligt, då den unga engelska drottningen Victoria under kloroformnarkos lät förlösa sig från ett af sina barn, och sedan dess ha inga invändningar från något håll vidare förekommit mot narkosens användande vid såväl operationer som förlossningar.
Hand i hand med utvecklingen af medicinens hufvudgrenar gick äfven dess hjälpvetenskaper.
Såsom anatom utmärkte sig bland så många andra Fredrik Tiedemann i Heidelberg, och inom fysiologien ägnade sig utmärkta forskare hufvudsakligen åt studiet af fosterutvecklingen eller embryologien. Karl Ernst von Baer utgaf sin stora monografi öfver djurens utveckling och meddelade i denna viktiga upptäckter angående däggdjursägget, ryggmärgens anläggning och frukthinnorna; Coste i Paris fann 1827 groddfläcken i djurens ägg, och Rudolf Wagner i Göttingen gjorde 1835 samma upptäckt i människans ägg.
Banbrytande inom fysiologien voro de båda franska forskarne Francois Magendie (1783—1855) och Marie Jean Pierre Flourens (1794—1867), hvilkas förtjänst är att åter ha anvisat experimenten på djur deras vederbörliga plats. Magendie har genom sina talrika fynd blifvit den nyare franska experimental-fysiologiens skapare; Flourens upptäckte 1837 den s. k. “lifsknuten”, point vital, såsom respiratoriskt centrum och lade därmed den första vetenskapliga grundstenen till den först på senare tiden utarbetade läran om funktionernas lokalisationer i hjärnan. Till dessa arbeten sluter sig den berömda upptäckten af Bell’ska lagen 1811 om ryggmärgens främre rörelse- och bakre känselnervrötter, hvars upphofsman var Charles Bell (1774-1842). Icke mindre viktiga äro de utmärkta publikationer, som gjordes af engelsmannen Marshall Hall (1790—1857), hvilken närmare studerade reflexrörelsen 1837 och dessutom förordade artificiell respiration 1855 i förtviflade fall af kväfning och drunkning.
Epok framför andra gjorde emellertid i Berlin en af Tysklands största biologar, Johannes Müller (1801—1858), lika snillrik forskare som inspirerande läkare, som blef hufvudet för en stor och vidt utbredd skola, till hvilken med få undantag nästan alla följande fysiologer och patologer hörde. Müller var en utomordentligt skicklig experimentator, en glänsande iakttagare och skarp tänkare, som trots sin vitalistiska ståndpunkt aldrig lade spekulativa tendenser till grund för den egentliga forskningen och riktade vetenskapen med en nästan förkrossande mängd ma-
