moderligt det än behandlades från statsmakternas sida, samlade sig sålunda likväl kring Anders Retzius en framstående lärarekrets. I denna krets märktes sådana män som Carl Johan Ekströmer, 1793—1860, professor i kirurgi och öfverkirurg vid serafimerlasarettet, Magnus Huss, 1807—1890, föreståndare för den första ordinarie medicinska klinik i Sverige, öfverläkare vid serafimerlasarettet, ordförande i sundhetskollegium och generaldirektör, utmärkt lärare och högt ansedd läkare, bekant för sitt klassiska arbete öfver kronisk alkoholism; Fr. Th. Berg, 1806—1887, öfverläkare vid allmänna barnhuset, som han åter satte i ordning efter en tid af iråkadt förfall, medicinalråd och chef för statistiska centralbyrån, P. Fr. Wahlberg m. fl., och under Anders Retzius’ ledning arbetade sig institutet upp till ett välordnadt och betydelsefullt läroverk, trots det ofta förbittrade motstånd, som genom Hwassers inflytande från Uppsala universitet sattes mot hvarje framsteg institutet gjorde. Anders Retzius skulle icke heller få upplefva dess likställighet med universitetens fakulteter, men då omsider denna likställighet efter Retzius’ död tillerkändes detsamma af statsmakterna, så var grunden till denna framgång lagd väsentligen genom den höga utveckling, till hvilken Retzius’ och hans medlärares ihärdiga arbete bragt läroverket. Icke utan skäl har också Anders Retzius’ byst blifvit rest på institutets gård.
Jämte sin oaflåtliga verksamhet såsom lärare och vetenskaplig skriftställare på anatomiens, så väl den patologiska som den mikroskopiska och komparativa anatomiens område, fann Anders Retzius äfven tid att bearbeta ett fält, på hvilket hans verksamhet företrädesvis skulle bli banbrytande. Hans arbeten på etnografiens och särskildt den antropologiska kranioskopiens område äro också af sådan betydelse, att han kallats “den moderna antropologiens fader”.
Professor Sven Nilsson, 1787—1883, af betydenhet såsom zoolog och författare till “Skandinaviens fauna”, ett för sin förträffliga stil och sina fängslande beskrifningar af djurens lif utmärkt arbete, ett verkligt nationalverk, var äfven en framstående forskare på fornkunskapens område och nedlade i sitt stora arbete öfver “Skandinaviens ur-invånare” resultatet af sina forskningar. Anders Retzius hade på allt sätt sökt öka den samling hufvudskallar, af hvilken institutet var i besittning, och dessutom länge sysselsatt sig med studier öfver hjärnans utveckling samt hufvudskålens däraf beroende form, då Sven Nilssons undersökningar öfver nordens fornfolk framkallade frågan, om de kranier, hvilka man funnit i urgamla grafkamrar, tillhört samma ras som de nuvarande svenskarne eller lapparnes stam. Detta ämne upptogs nu af Retzius, som sökte utforska hvad som i hufvudskålens form är typiskt för den stora mängden inom hvarje folk, svenskar och deras grannar, slaver, tschuder och lappar. Han fann då, att det för kraniets form mest betecknande draget kunde uttryckas i längdens förhållande till bredden, hvilket hos svenskarne i medeltal befanns vara som 1000:773, hos slaverna som 1000:888, medan åter tschuders och lappars skallar visade förhållanden, som ligga mellan dessa båda tal. På dessa förhållanden grundade han ett förslag till människorasernas naturliga gruppering, och detta förslag väckte genast det största uppseende. Bidrag och upplysningar kommo från alla håll, och under sina resor i utlandet samlade Anders Retzius själf nya rön. Han undersökte sålunda hufvudskålsformen hos Frankrikes och Englands fornfolk och åtskilde iberiernas, de egentliga kelternas och normannernas kranieformer. “Hos en forngrekisk hufvudskål fann han den form, som tillhört det östra Europas äldsta inbyggare, skyter
