huset och för sin herkuliska kroppsstyrka. Bonaparte frågade emellertid icke efter Fouchés upplysningar, utan lät häkta och med stöd af ett senatsbetänkande, som bemyndigade honom att utan dom och ransakning deportera 130 personer, sända ett stort antal terrorister, bland hvilka, jämte många blodbesudlade, äfven funnos flera oförvitliga män, dels till Guayana, dels till Seychellerna, icke därför att de deltagit i eller varit upphofsmännen till attentatet, men väl därför att de kunnat vara det, enär de tillhörde ett vid lönmord vant parti. Den rätt, som på senare tiden uppställts och äfven tillämpats att på grund af dolus eventualis straffa personer, tillhörande ett misshagligt parti, anlitades sålunda af förste konsuln och visade sig i hans hand vara ett fruktansvärdt vapen.
Freden i Amiens och de stora förtjänster förste konsuln inlagt om Frankrikes inre styrelse gåfvo tribunatet anledning till att framställa önskan, att nationens tacksamhet skulle ådagaläggas genom en högtidlig manifestation; och på senatens förslag, att nationen skulle rådfrågas om förlängningen af Bonapartes mandat såsom förste konsul på lifstid, beslöt statsrådet att hänskjuta denna fråga till en folkomröstning. Nationen besvarade denna fråga med 3,508,885 ja mot 8,374 nej, och den 15 augusti 1802 kunde Napoleon Bonaparte såsom konsul på lifstid för första gången fira sin födelsedag med oerhörd prakt såsom en hela nationens fest.
Förste konsulns hushållning hade redan kort efter den 18 brumaire, sedan han med sin gemål inflyttat i Tuilerierna, börjat undergå en förändring, som i synnerhet efter freden i Amiens gaf lifvet i detta palats, liksom på slottet i Saint-Cloud eller på Malmaison, allt mera likhet med ett kungligt hof. Bonapartes smak dref honom till att representera, ehuru han för egen del alltid hade svårt att foga sig i de ceremonier en representation fordrar. För öfrigt hyste han den öfvertygelsen, att man tjusade fransmännen med den yttre ståtens glans; för egen del var han ganska enkel, men fordrade däremot af militären mycken lyx i uniformer. Under vanliga förhållanden bar förste konsuln en gardesuniform, men det var föreskrifvet, att han och hans ämbetsbröder vid högtidliga tillfällen skulle anlägga en röd guldbroderad rock, af sammet för vintern och kläde för sommaren, men Bonaparte, som besvärades af denna skrud, behöll till densamma sin svarta spännhalsduk med ett spetskrås, som satt fast vid skjortan, men utan manschetter; stundom bar han en hvit silfverbroderad väst, men allra oftast sin uniformsväst och sin uniformsvärja tillsammans med knäbyxor, silkesstrumpor och stöflar, en toalett, som tillsammans med hans lilla figur gaf honom ett högst besynnerligt utseende.
Hofhållningen 1802 skildras af madame de Rémusat, som blifvit utnämnd till hofdam hos förste konsulns gemål, på följande sätt: “Dagarne förflöto mycket regelbundet. På morgonen mot åttatiden steg Bonaparte upp för att begifva sig till sitt arbetsrum; i Paris kom han alltid ned till frukosten; i Saint-Cloud frukosterade han ensam och ofta på terrassen, som befann sig i jämnhöjd med arbetsrummet. Under frukosten tog han emot konstnärer och skådespelare. Därefter sysselsatte han sig med statens angelägenheter till klockan sex. Madame Bonaparte stannade i sin våning och tog hela morgonen emot en oändlig mängd besök, i synnerhet af kvinnor, som hade någon nåd att utverka af förste konsuln. Madame Bonaparte mottog dessa besökande med ett tjusande
