behag; hon lofvade allt och lät alla gå nöjda. De petitioner, som anförtroddes åt henne, kommo visserligen stundom på villospår, men man kom då med andra i deras ställe, och hon tycktes aldrig tröttna att lyssna till hjälpsökandes böner. I Paris åt man middag klockan sex, i Saint-Cloud gjorde man en promenad i vagn, hvarvid förste konsuln åkte ensam med sin gemål, och vi andra kommo i andra vagnar … Sedan förste konsuln spisat middag, anmäldes, att vi kunde gå upp i hans våning. Allt efter som man fann honom vid godt eller dåligt lynne, blef samtalet längre eller kortare. Han försvann därpå, och vanligen såg man icke mera till honom. Han begaf sig åter till sitt arbete, gaf någon enskild audiens, mottog några ministrar och gick ganska tidigt till hvila. Madame Bonaparte spelade för att fördrifva aftonen, och mellan tio och elfva underrättades hon om att förste konsuln gått till sängs, då hon afskedade oss för natten.”
Madame Bonaparte, förste konsulns gemål, var icke någon stor personlighet; hon lyste hvarken genom sitt snille, såsom madame de Staël, eller genom andra utmärkta egenskaper, såsom madame Récamier, båda två hennes samtida och tillhörande tidens tongifvande damer. Men hennes höga ställning, det utsökta behaget i hennes uppträdande och den smak hon utvecklade i allt, som angick toaletten, i förening med naturlig godhet och mycken välvilja försäkrade henne likväl om ett framstående rum och ett icke obetydligt inflytande på sin samtids sällskaps- och umgängeston. Alldeles fläckfri hade hon icke utgått ur revolutionen, som så när kostat henne lifvet, om hon icke i madame Tallien funnit en väninna, som räddade henne undan guillotinen, sedermera införde henne i de maktägande kretsarne af före detta skräckväldets anhängare, som störtade Robespierre, och gjorde henne bekant med den då allsmäktige Barras, hvilken i sina memoirer på ett skändligt sätt smutskastat hennes minne.
Född på ön Martinique, bortgiftes den unga kreolskan Joséphine Tascher de la Pagarie med vicomte de Beauharnais, som föll ett offer för skräckväldet. Utan tillgångar bebodde hon som änka efter sin befrielse ur fängelset jämte sina båda barn, Eugène och Hortense, ett anspråkslöst hus vid en aflägsen gata i Paris, ansatt af skulder och ofta i en förlägenhet för det nödvändigaste, som gränsade till armod, men glänste, detta oaktadt, i direktoriets salonger. “Rik och praktfull dräkt, sparsam och dålig tvätt, tretton eleganta klädningar, men endast sex trådslitna underkjortlar — detta kännetecknar hela Joséphine!” sådant var det omdöme, som vid denna tid fälldes om henne.
Då general Bonaparte såg henne för första gången, var hon redan trettiotvå år; hennes hy hade visserligen förlorat ungdomens friskhet, men hon förstod att med mycken skicklighet upphjälpa densamma med rödt och hvitt smink; hennes drag voro fina och harmoniska; hennes blick mild, hennes mycket lilla mun dolde skickligt dåliga tänder; hennes växt var fulländad, alla hennes lemmar fina och smidiga, hennes minsta rörelser eleganta och okonstlade; och med alla dessa egenskaper fängslade hon den lille, obetydlige korsikanen, hos hvilken ingenting annat gjorde sig gällande än de stora glänsande ögonen. Betagen i hennes gratiösa företeelse som firad världsdam med en fläkt af l’ancien régime, friade Napoleon till henne, och den 9 mars 1796 förenades hon efter
