muntrade och understödde flit och duglighet, där han fann dem, och i alla skiften visade sig såsom den hjälpsamme vännen, äfven då han förråddes af afundsjukan eller obeständigheten.
Den mannen var Lars Johan Hierta, af gammal svensk adlig krigareätt, son af akademiräntmästaren i Uppsala, född den 23 januari 1801, student i Uppsala, filosofie magister, juris kandidat, notarie i bergskollegium och tjänstgörande i flera olika verk, bland annat äfven i justitiekanslersexpeditionen. Å dåvarande justitiekanslerens vägnar besökte Hierta vid denna tid äfven hufvudstadens fängelser och fann därvid i smedjegårdshäktet en gubbe, som icke visste, hvarför han blifvit häktad. Vid närmare efterforskande fann Hierta emellertid, att gubben var samma torpare från Värmdön, hvars olagliga behandling gifvit upphof till “Värmdömålet”. På Hiertas anmälan aflät justitiekansleren en skrifvelse till landssekreteraren, och gubben utsläpptes; men den, som efter den betan icke mera insläpptes i några fängelser, det var Lars Hierta, och detta trots justitiekanslerens fullmakt.
Riksdagen 1823 med dess spännande uppträden och vältalighetstornering mellan Platen och C. H. Anckarsvärd skulle emellertid på den unge Hierta, hvilken i egenskap af tjänstgörande i riddarhusets kansli på nära håll fick följa och delvis äfven deltaga i det adliga riksdagsmannalifvet, göra ett intryck, som skulle bli bestämmande för hans framtida verksamhet.
Redan vid denna tid deltog Hierta, som var i besittning af en icke ringa författareådra i den komiska genren, i redaktionen af boktryckaren Imnelius’ skämttidning, det s. k. “Conversationsbladet”, där bland de första alstren af hans penna äfven de öfvermåttan kostliga memorial återfinnas, hvilka Hierta uppsatte åt majoren och hofjunkaren Rosenschütz, ett gammalt original, som äfven ville någon gång lysa med ett anförande och för den skull vände sig till “sin skrifkunnige vän”, den unge riddarhuskanslisten. Vid riksdagen kom Hierta emellertid äfven i beröring med den väldige magister Johansson och öfverflyttade såsom tillfällig medarbetare sin publicistiska verksamhet till dennes tidning “Argus”, men endast för lämnande af notiser och uppgifter, ty Johansson hade till sin och sin tidnings olycka icke det förståndet att uppskatta en så lätt penna som Hiertas. Äfven i riksdagen 1828—30 deltog Hierta, hvilken tillika med dåvarande ryttmästaren, sedermera statsrådet Silfverstolpe täflade om adelns pris af 1,000 rdr bco i stenografi och med honom delade detta pris. Det var också nu som Hierta tillsammans med den sex år äldre umgängesvännen och vid denna tid politiske meningsfränden, assessorn i Svea hofrätt, Magnus Jakob Crusenstolpe, 1795—1865, förverkligade tanken att utgifva en riksdagstidning hvars första nummer utkom den 5 november 1828.
Företaget erhöll från början en betydande framgång, men under dess fortgång slappades dock föreningsbandet mellan de båda utgifvarne, och detta fast företaget varit så fördelaktigt, att Crusenstolpe på sin andel erhöll icke mindre än 5,300 rdr bco. Crusenstolpe hade för öfrigt redan nu närmat sig den konservativa sidan, och för att få ut tidningens nummer klagade Hierta, att han måste låta söka honom “hos Berns, riddarhuset, Askelöf, Carpelan, grefve Brahes antichambre, till och med hemma”.
Under denna samma riksdag, som hade att erbjuda många högeligen spännade dramatiska uppträden, såsom då friherre Carl Henrik Anckarsvärd den 26
