oktober efter ett till ytterlighet skarpt tal gick fram till ladtmarskalkens bord och återlämnade sin riksdagsmannapolett, enär han icke mer ville deltaga i en riksdag, som “begick olagligheter”, mognade också hos Lars Hierta tanken på en framtida politisk verksamhet, hvilken allt mera för honom började framstå såsom en lefnadsuppgift, i samma mån han såg huru litet de liberala idéernas målsmän förmådde uträtta; det blef också nu som Hierta grundade „Aftonbladet”, om hvilket man icke säger för mycket, då man betecknar det såsom på det närmaste förknippadt med det svenska statslifvets utveckling under de följande åren ända till århundradets sista tredjedel. Om nämligen Sveriges medborgare efter sextio års utveckling verkligen också kommit i åtnjutande af de lagar, som stiftades 1809, och i det närmaste erhållit “en konstitutionell styrelse, offentlighet i alla ärenden, lagbundenhet i alla former, tryckfrihet utan intrång af de makthafvande, hvilkas gärningar det offentliga ordet skall kontrollera, ansvarighet för de styrande i alla led, så väl inför folkets representanter vid riksdagen som inför den allmänna rättskänslan, en af stånd och klasser oberoende representation och en samvetsfrihet, hvilken fullständigt utesluter begreppet om en förföljande statskyrka,” så måste man till en väsentlig del tillskrifva detta Lars Hiertas förtjänst och den verksamhet han utvecklade för eröfrandet af alla dessa fördelar ända till dess hans krafter brötos af åldern och han den 20 november 1872 afled.
Då Hierta den 6 dec. 1830 utgaf första numret af “Aftonbladet i Stockholm”, hade tidningspressen, som efter statshvälfningen uppblomstrat så förhoppningsfullt, icke obetydligt gått tillbaka. Magister Johanssons “Nya Argus” var efter tio års verksamhet blott en skugga af sig själf; dess af protokollssekreteraren Regnér 1823 uppsatta antagonist “Argus IV” afled i dec. 1830 efter en tynande tillvaro, “ömt sörjd och saknad af 12 prenumeranter”; “Medborgaren”, en oppositionell tidning, uppsatt 1829 och redigerad af Lars Hiertas tio år äldre kusin, öfverstelöjtnant Johan Gustaf Hierta, blef icke långlifvad, och dess redaktör öfvergick därefter till Aftonbladet; “Dagligt Allehanda”, ursprungligen annonstidning, sekunderade Aftonbladet, sedan det öfvergått till kungl. sekreteraren V. F. Dalman, och dess föregående ägare, J. P. Theorell, blef i stället flerårig medarbetare i Lars Hiertas tidning, till hvilken äfven “Post- och Inrikes tidningars” redaktör Nils Arfvidsson slöt sig under några år; “Post- och Inrikes tidningar” var för öfrigt då liksom nu svenska akademiens organ, liksom “Dagbladet” var polisens; Wallmarks “Journal” stod regeringen nära, och kapten Lindebergs, fordom Kellgrens “Stockholmsposten” berodde nästan uteslutande af konungens enskilda vilja. För att bekämpa oppositionen utgaf expeditions-sekreteraren Askelöf en regeringsvänlig tidning vid namn “Den objudna gästen”, hvars titel sedan ändrades till “Svenska Minerva”, och slutligen kommo de båda “salarierade” bladen “Granskaren” och “Stockholms tidning”, båda i stort behof af prenumeranter och utan anseende.
Af de personer, hvilka Hierta anmodat att bli delägare och medarbetare, kom ingen mer än vice häradshöfding Andreas Möller, författare till de båda satirerna: “Riks-soupern” och “Resdejeunern”, att någon tid arbeta i hans tidning. Crusenstolpe, som han också vidtalat, underrättade honom snart, att “man från högre ort gjort honom så fördelaktiga anbud, om han ville ställa sig i spetsen för en annan tidning af halfofficiell natur, att, ehuru denna visserligen blefve af en annan tendens än den Hierta tillämnade, hade han, af ekonomiska skäl och därför att den
