nen, och då han icke ville dementera sig själf, blef hans votum den pluralitet af en röst, på hvilken Crusenstolpe fälldes. Juryns “skyldig” omsattes därpå af hofrättsdivisionen utan anförande af domskäl i högre straff än det för “skyldig” lägst stadgade och dömde den anklagade till tre års fästning på Vaxholm.
Sällan har en dom väckt större förbittring och uppseende i hela landet, och skarpa uttalanden kommo från alla håll. I ett bref, afsedt att framläggas för kronprins Oskar, ogillade grefve Trolle-Wachtmeister bestämdt hela åtalet, liksom äfven juryns dom, och den konservative von Brinckman, som nyss blifvit upphöjd till friherre och var en af de aderton i Svenska akademien, tog riktigt bladet från munnen och stack icke under stol med hvad han tyckte om målets behandling. “Om Hindbeckska divisionen”, skref han till Askelöf, “haft ett billigt misstroende att välja några af sina jämlikar till jurymän öfver ett majestätsbrott, så finns ju annat hederligt folk med kunskaper och tankeförmåga, utom juristskrået, som sysselsatt sig med rättsbegrepp och lagstiftning, och dessa borde väl ha fått företräde framför dessa högt uppsatta herrar och män, hvilka jag tillräckligt känner, för att på samvete kunna bevittna deras filosofiska oskuld … Ifrån en jury … sammansatt af besoldade krigsknektar och bandprydda hofmän, skulle jag för min del ej ogärna vädja till kämnersrätten i Alingsås, hvilken ju, tillfälligtvis, också kan äga sitt lilla samvete — och förmodligen mindre maktpålliggande konsiderationer”.
Några dagar före juryvalet i Crusenstolpes mål utnämndes t. f. justitiekansleren Nerman till ordinarie justitiekansler, och samma dag juryn valdes, den 12 juni, lämnade ryske zaren Nikolai på aftonen Stockholm, där han varit på besök hos konungen. Men då domen i hofrättens sessionssal afkunnades den 19 juni, ljödo hurrarop för “fästningsfången” både i hofrättshuset och på gatorna, och snart skulle värre uppträden förekomma.
I tydlig oro för folkskockningar utanför sin bostad hade Nerman redan den 19 juni omgifvit denna med en trupp af polis och militär, och på aftonen följande dag inställde sig också verkligen en skock skrikande personer och en ännu större hop åskådare. Fönster inslogos i Nermans våning, öfverståthållaren Sprengtporten ville stäfja tumultet utan militär och skulle måhända lyckats, om han icke snart fått märka, att det icke var till honom, som konungen satte sin lit. I stället började för Stockholm ett “belägringstillstånd” under tre månaders tid, hvarunder “dragoner och gardister redo in på och med sabelhugg och arresteringar skingrade folksamlingar, om hvilka icke ens de ihärdigaste polisundersökningar kunde finna annat än att de voro rent tillfälliga, orsakade af nyfikenhet, men hvilka stundom ökades med druckna sjömän och andra representanter för pojkaktig kittslighet, hvilka ytterligare vid några tillfällen slogo in fönster och skränade och fingo tjäna såsom förevändning för att staden öfversvämmades med militär, slottet besattes med artilleri och kanonbåtar förlades på strömmen”.
De våldsamma uppträdena upprepades den 19 juli, då Crusenstolpe skulle afföras till Vaxholm från sitt fängelse i stadshuset. Folkskockningar och rop hade länge fått fortgå ostördt, utan att polismästaren synts ha vetat om oväsendet, tills slutligen fönster inslogos och anfall gjordes mot dörrposter och fönsterkarmar. Slutligen anlände trupper, och skarpa skott afskötos på de folkhopar,
