i detta land någonsin trampat heder, grannlagenhet och sanning under fötterna. Hans smädeskrifter, hvilkas långa rad under varierande benämningar ännu fortgår”, skrifver han, “vittna om en förvånande kunskapsrikhet inom så väl den enskilda som politiska skandalens område och röja en stor och ofta hänförande stilistisk förmåga, samt en egen konstmässighet, ej blott att bygga hvarje osanning på verklig grund, utan äfven att berätta själfva sanningen på ett sätt, som anbringar den bredvid den osanning, författaren vill, att man skall taga till lifs.”
Det var farligt för regeringen att utmana en sådan kämpe, och dubbelt farlig blef hennes ställning, då hon därvid gick till väga på ett sätt, som alltför tydligt visade, att man i hans person ville komma åt yttrandefriheten och hos allmänheten väckte föreställningar om “vådan för samhällsskicket samt för personlig frid och säkerhet af en förnedrad och ränkfull domaremakt”. Denna föreställning, för hvars framkallande ansvaret till en icke ringa del drabbar tjänstgörande hofkansleren, underhölls också af de brutala redskap, hvilka man icke drog i betänkande att använda.
Förnämsta redskapet var Clas Ulrik Nerman, yngre broder till bataljonsläkaren vid grefve Brahes regemente och grefve Brahes juridiska hjälpreda vid skötande af hans enskilda processer, såsom Carl XIV Johans välbetrodde man t. f. polismästare i Stockholm, hugnad med lagmanstitel och någon tid, 1836, förordnad till underståthållare, innan han den 21 april 1837 “inemot kl. 12 på natten” steg till t. f. justitiekansler. Denne man befanns lämplig att släppa lös mot pressen och svek icke heller de förhoppningar man satte till honom.
Crusenstolpe hade från Hiertas tryckeri alltifrån början af 1838 utgifvit några ströskrifter, kallade “Ställningar och förhållanden, behandlade i bref,” och några yttranden i det andra af dessa bref, hvilka rubricerades såsom majestätsbrott, åtalades på förordnande af t. f. hofkansleren Hartmansdorff. I egenskap af adelsman kallades Crusenstolpe att svara inför hofrätten vid hofrättsrådet Hindbecks division, af gammalt känd för tillmötesgående mot justitiekanslerens önskningar i fråga om åtal för tryckfrihetsbrott. Aktor inlämnade sitt memorial mot det åtalade yttrandet i Crusenstolpes bref, att “konseljen” genom att å söndag datera en utnämning, hvars olaglighet deducerats, “begått sabbatsbrott och således brutit snart sagdt mot både Guds och världslig och konstitutionell lag”. Hofrättsdivisionen uraktlät först att bereda den anklagade en laglig rättegångsförmån, att nämligen före åtalets fullföljande hemställa till konungen, huru vida det finge upptagas. Därpå valde aktor, d. v. s. justitiekansleren Nerman, och domare, hofrättspresidenten von Rosén, en jury af "icke lagfarna män, hvilkas släktförbindelser och rang inom hofvet, armén och ordenskapitlet förtogo äfven det yttre skenet af ett opartiskt val till sanningens utrönande,” och för att någorlunda förgylla upp en på detta sätt hopkommen jury insattes äfven Berzelius genom öfverrumpling i densamma. I harmen öfver Crusenstolpes skriftställeri hade den store vetenskapsmannen vid en middag hos grefve Brahe låtit undfalla sig några ord, som röjde hans mening vara, att Crusenstolpe kunde och borde fällas. Friherre G. F. Åkerhjelm, ursprungligen ryttmästare, sedermera generaltulldirektör och statsråd, en nära och mångårig bekant till Berzelius, passade genast på och tog honom på orden. Berzelius ansåg sig icke kunna vägra den “erbjudna eller rättare utbjudna” platsen bland jurymän-
