ningar, såsom exempelvis till zar Nikolai I:s kröning, dyrbara presenter vid traktater, allt för att, såsom Wetterstedt uttryckte sig, “utöfva en ständig vaksamhet å rikets fiender och en aktningsfull uppmärksamhet mot rikets vänner.” Då tillgångarna emellertid brusto, fanns slutligen ingen annan utväg än att täcka skillnaden med lån för att “hålla verket gående,” och då de växlar, som i detta syfte utfärdades, omsider icke kunde täckas med valutor, blef det nödvändigt att omsätta de förfallna växlarne med nya växlar, en rörelse, som, enligt Wetterstedts egen uppgift, alla omkostnader inberäknade, uppgick till 10 procent om året. Naturligtvis måste under sådana omständigheter bristen hastigt växa, och Wetterstedt, som icke haft styrka eller förutseende nog att i tid genomföra en besparing i de diplomatiska utgifterna, men med sitt namn personligen svarade för den dryga växelskulden, nedtrycktes allt mer af bekymren för dess reglering. Först då han redan lagts på sjukbädden hösten 1835 och en uppgörelse blifvit oundviklig, synes konungen ha erhållit upplysning om ställningens ohållbarhet, och då utrikesförvaltningens växlar till och med protesterades, måste konungen personligen till skandals undvikande träda emellan och för att tillfredsställa de mest närgångna fordringsägarne ur sin handkassa utbetala ett belopp af 100,000 rdr Hamb. banko. Till den sväfvande skuldens betalande skulle därefter ett amorteringslån på tio år af 50,000 pund sterling upptagas, men som detta endast kunde ske mot konungens personliga garanti, gaf “konungen sitt bemyndigande att i lånekontraktet intaga hans och hans arfvingars förbindelse, att, därest det årliga amorteringsbeloppet och räntan icke kunde af departementet erläggas, gälda densamma af den åt den kungliga familjen å riksgäldskontoret anvisade årsräntan.” På detta sätt engagerades den kungliga privatförmögenheten dels i fordringar, dels genom borgen för ett belopp af öfver 1,200,000 rdr svenskt banko. Till att återbetala dessa förskott och förbindelser beräknades, att “utan tjänstens skada” årliga besparingar till en summa af 27,000 rdr Hamb. banko kunde användas, så framt utrikesförvaltningens utgiftsstat noga fasthölles och de till densamma anslagna inkomsterna orubbadt bevarades.
Amorteringen hade också regelbundet forgått i tre år, då riksdagen 1840 minskade anslaget till utrikesdepartementet med en summa, som vida öfversteg det till skuldens successiva betalande afsedda beloppet, och nu återstod ingen annan utväg än att för ständerna yppa ställningen och begära deras medverkan till betalande af den skuld, hvars amortering de genom sin afprutning omöjliggjort. Wetterstedt var då redan död, och det blef i stället excellensen Stierneld, som fick svara för följderna af sin företrädares förvaltning af de diplomatiska ärendena.
På konungens begäran tillsatte ständerna ett hemligt utskott, åt hvilket de med kabinettskassans skuld förknippade omständigheterna och räkenskaperna anförtroddes. För detta utskott framhöll konungen, huruledes de åtgärder, som föranledt kabinettskassans skuldsättning, varit nödvändiga för att bereda och trygga den lugna och fredliga utveckling, som under hans regering kommit landet till del.
Förgäfves betonade konungen, att han “med försakelse af den lycka, han i sitt fädernesland åtnjöt, och med uppoffring äfven af ekonomiska fördelar 1810 mottagit nationens val för att bereda Sveriges välfärd, och att utskottet borde
