öfverväga att, om han hittills varit vårdaren af den allmänna friheten och den nationella själfständigheten, så tillhörde det nu ständerna och nationen att försköna de sista dagar, som återstode af hans lefnad.” Den stämning, som under 1840 års riksdag var rådande mot såväl regeringen som mot den gamle konungen personligen, gjorde icke ständerna särdeles benägna att lyssna till hans ord. Sedan det, enligt C. I. Heurlins meddelanden till af Kullberg, icke lyckats för den under friherre af Nordins ledning stående koalitionen att begagna kabinettskassans tillstånd “såsom häfstång att tvinga visserligen icke till abdikation, men likväl till ett kabinett i koalitionens syfte” och excellensen Stierneld svårt komprometterat sig genom att afgifva olika förklaringar, ena gången, att intet lån för kabinettskassans räkning upptagits hvarken före eller under riksdagen 1836, andra gången åter, att en brist fanns i kabinettskassan, kunde icke ens “högre konsiderationer” eller faran för att “sätta en fläck på purpurn” förmå riksdagen att genom skuldens betalande befria konungen från det personliga ansvar han iklädt sig. I det tal, hvarmed kronprinsen å konungens vägnar sedermera hemförlofvade riksdagen, yttrades med anledning af denna utgång orden: “Det gifves ögonblick, då ett folk måste underkasta sig hvilka uppoffringar som helst: det är då statens ära det behöfver. Om äfven utaf statens öfverhufvud till följd af dess ställning fordras enskilda offer, böra de lämnas utan tvekan, då landets anseende och sanna bästa göra det till en lag.”
Konung Oskar I hade visserligen kunnat få de medel ersatta, till hvilkas utbetalande hans faders och hans egen borgen nödgade, men han afböjde detta anbud, och först sonen, Carl XV, kan sägas genom den million till första hufvudtiteln, som utan opposition följde det kungliga representationsförslaget af 1863, ha fått minskningen i arfvet ersatt.
Så slutade en af de minnesvärdaste riksdagar, Sverige haft. Allt hvad oppositionen åsyftat hade den visserligen icke vunnit, och särskildt hade förslagen till representationsförändring fallit, men godtyckets system inom regeringen hade den dock störtat, och dädanefter “blef det omöjligt att betrakta folkrepresentationen annorlunda än som en makt, vid hvars uttalande afseende måste fästas.” För den framtida konstitutionella utvecklingen blef den grundläggande, men liksom inom själfva riksdagen partistriderna ofta utkämpats med mycken lidelse, så hade också utom riksdagen striden i tidningar och pamfletter rasat med största häftighet.
Mot Aftonbladet hade den konservativa sidan i en ny tidning “Svenska Biet” skaffat sig ett organ, som med utomordentlig bitterhet bekämpade oppositionens idéer och personer och till sitt förfogande hade sådana krafter som en Bernhard von Beskow, hvilken under anonymitetens slöja stridde mot Aftonbladet och tyvärr icke alltid åstadkom alster, som hedrade hans penna. En för det konservativa betraktelsesättet betecknande, högst egendomlig broschyr, som med titel “Politisk camera optica” utgafs i Örebro 1840, visade med mera god vilja än sundt förnuft i åtta taflor Sveriges framtid, “sådan rabulismen, ohäjdad, skulle densamma bereda.” Första taflan föreställer en ministär med Anckarsvärd, Sprengtporten, Petré m. fl. “Prästerskapet anbefalles att öfvertyga nationen om dess lycksalighet genom Aftonbladsartiklar, som skola uppläsas från predikstolarne i stället för evangelium …. Karolinska institutet förklaras för medicinsk fakultet
