1805-1809.
Hertigen af Enghien hade knappt afrättats, förrän senaten den 27 mars 1804 uppvaktade Napoleon Bonaparte med den bönen, att han, för att betrygga nationens lycka, måtte antaga kejsartiteln och upprätta en ärftlig monarki. Förste konsuln ställde sig först öfverraskad och uppmanade senaten att närmare tänka på saken; han önskade nämligen iakttaga den verkan, som senatens anhållan skulle göra, och i nödfall bearbeta sinnena till förmån för densamma. Den 30 april återkom man till förslaget; denna gång framställdes den önskan, att Napoleon måtte göra sig till fransmännens kejsare, af tribunatet, och från alla håll erhöll Napoleon af prefekterna insamlade adresser, hvilka uttalade samma önskan. Planen syntes sålunda mogen, och den 18 maj 1804 uppsattes det senatsutlåtande, hvari förklaras, att “republikens regering anförtros åt en kejsare, some antager titel af fransmännens kejsare”. Kejsarvärdigheten skulle vara ärftlig. Nationen rådfrågades därpå, och svaret utföll efter önskan jakande.
I sin egenskap af senatens president begaf sig andre konsuln Cambacérès i spetsen för en lysande deputation till Saint-Cloud för att öfverlämna senatsutlåtandet till Napoleon, som han tilltalade med “sire” och “ers majestät”; palatsmarskalken Duroc hade redan på morgonen underrättat kammarherrar och hofdamer om de nya höghetsformlerna, och från och med denna dag försvann titeln “medborgare”.
Med sin nya värdighet skapade Napoleon ett nytt hof och en ny etikett äfvensom andra nya höga värdigheter och titlar, under hvilka de uppkom-
