för att genom en badkur därstädes återställa sin af gikten brutna hälsa och var just sysselsatt att tillsammans med sin vän Canning förbättra de mest svulstiga verserna i ett ode, som lord Mulgrave författat öfver slaget vid Trafalgar, då han erhöll underrättelsen om slaget vid Austerlitz, om vapenstilleståndet och ryssarnes aftåg. Djupt gripen af denna motgång, öfverfölls han af en tvinsot, som på några dagar utmärglade honom likt ett skelett; hans vänner visste icke, hvarmed de skulle jämföra den trötta, tillintetgjorda blick, med hvilken han stirrade framför sig i tomma rymden; de kallade den “Austerlitzblicken.” Som en döende lät han föra sig till sin villa i Putney. “Rulla ihop den där kartan; under de nästa tio åren skall man icke behöfva den,” sade han till sin nièce vid anblicken af den stora väggkarta öfver Europa, som hängde i hans rum. Den 23 januari 1806 afled han. Hans sista ord skola ha varit: “O mitt land! I hvilket tillstånd lämnar jag icke mitt land!”
*
Freden i Pressburg medförde bland annat äfven, att kejsar Frans II afstod
från titel som tysk kejsare och nöjde sig med den blygsammare titeln Frans I,
ärftlig kejsare af Österrike. Napoleon ville nämligen icke mera kännas vid
något tyskt kejsardöme, men upprättade i stället Rhenförbundet, för hvilket
han gjorde sig själf till öfverhufvud och i hvilket sexton furstar inträdde. Af
dessa blefvo hertigarne af Bayern och Würtemberg konungar, hertigen af
Baden storhertig, och alla sökte Napoleon med släktskapens band fängsla vid
sin person och sina intressen. Hans broder Jérôme äktade sålunda en prinsessa
af Würtemberg, arfstorhertigen af Baden förmäldes med Stéphanie de Beauharnais,
som var kejsarinnan Joséphines kusin, och åt sin stjufson, vice-konungen
af Italien, Eugène Beauharnais, utsåg Napoleon en gemål i konungens af Bayern
dotter.
Genom Rhenförbundet försvann åter ett stort antal af dessa små riksomedelbara suveräna stater, som varit en så rik källa till det tyska rikets svaghet, “för stora för att kunna dö, men för små för att lefva,” och åter röjdes ett stycke väg för Tysklands blifvande enhet. Så ringa medkänsla de flesta samtida an hade för dessa riksomedelbara småpotentaters öde, kände man dock det gamla ärevördiga tyska kejsardömets fall som en förödmjukelse. Napoleon var emellertid icke sinnad att tåla någon meningsyttring i detta hänseende, men det sätt, hvarpå han med anledning häraf behandlade bokhandlaren Johann Philipp Palm, som icke gjort sig skyldig till annan förseelse än att han packat och kringsändt en gråtmild broschyr med titeln: “Tyskland i sin djupa förnedring” af en tämligen obemärkt skriftställare vid namn Yelin, utan att ha någon aning om bokens innehåll, stämplade honom mer än allt annat, som han tillät sig mot de tåliga tyskarne, som en grym och blodtörstig despot och bidrog mer än något annat till det djupa hat, nationen fattade till Frankrike. På kejsarens befallning, som gafs från Paris, greps Palm midt under freden, ställdes inför en krigsrätt och sköts den 26 augusti 1806.
Napoleon började nu äfven arbeta på upprättandet af det nya karolingiska rike, som var målet för hans högtflygande syften, och fördelade till den ändan konunga- och furstendömen åt sina bröder och förtrogne. Joseph, som långt bättre passade för det fredliga lifvet på Morfontaine, blef konung af Neapel,
