hvarifrån den regerande fursten fördrefs af Masséna och Gouvion Saint Cyr, sedan Napoleon förklarat Neapels Bourboner afsatta på grund af drottning Carolinas afskyvärda uppförande, ity att hon varit Nelsons och engelsmännens väninna. Ludvig erhöll Holland; en af Napoleons systrar, Elisa Bacciochi, blef furstinna af Lucca och Piombino och kort därefter storhertiginna af Toscana; den vackra Pauline Borghese blef furstinna af Guastalla, men som hon, den store bildhuggaren Canovas modell, var mera skapad för kärlekens fröjder än för regeringens bekymmer, sålde hon helt lugnt sitt furstendöme åt sin broder för en ansenlig summa penningar och återgick till privatlifvet. Kejsarens moder var den enda, som icke förklarades för prinsessa, men hedrades med titeln “Madame Mère” och sattes såsom högsta skyddspatronessa i spetsen för Frankrikes välgörenhetsinrättningar, en ställning, som denna kärfva och snåla, om också klarsynta och viljestarka kvinna saknade alla egenskaper för att med behag och välvilja kunna uppfylla. Napoleon själf lät 1806 tillerkänna sig titeln “den store”; hans födelsedag, den 15 augusti, bestämdes till nationell festdag, och denna dag firades såsom ett slags “Sankt-Napoleon.”
*
Under kriget med Österrike hade Preussen iakttagit en föga ärofull, afvaktande hållning. Fredrik Wilhelm III, som efterträdt den bigotte och utsväfvande Fredrik Wilhelm II, tillhörde det slags människor, som äro utrustade med alla dygder, hvilka pryda och förljufva den enskildes lif i små och inskränkta förhållanden, men saknade på den plats ödet ställt honom just de egenskaper, hvilka äro nödvändiga för härskaren öfver ett folk med ärorika minnen och stora anspråk såsom det preussiska, framför allt under en sådan tid som Napoleons. Skuggrädd och obeslutsam, utan förtroende till sig själf och sin egen mening, i saknad af kunskaper, utom i militära ämnen, återvann han endast sin energi, då det gällde att motsätta sig alla de åtgärder, man tillrådde honom, för att slutligen i det minst lämpliga ögonblicket gifva vika för påtryckningen, och allt det beröm, moderna tyska historieskrifvare slösa på kejsar Wilhelm I:s fader, förmår icke öfverskyla den beklagansvärda medelmåttan hos hans begåfning och hans på en gång halsstarriga och svaga karaktär.
Såsom pris för sin neutralitet hade Preussen af Napoleon mottagit kurfurstendömet Hannover, men detta hade icke hindrat Fredrik Wilhelm III från att bereda den ryske zaren Alexander ett i hög grad hjärtligt mottagande vid hofvet i Berlin och Potsdam och låna ett icke obenäget öra åt hans bemödanden att förmå honom, konungen, till att biträda koalitionen mot Napoleon och göra gemensam sak med Österrike och Ryssland.
Zar Alexander I, som under århundradets första tredjedel spelade en ytterst betydelsefull roll, var född den 23 december 1777. Till lärare hade han haft den franske författaren och filosofen César Laharpe, som lärde honom under sin ungdom svärma för Rousseaus “Contrat Social,” för frihet, jämlikhet och människorätt, för fransk upplysning, revolution och republik och beklaga Polens öde. På den ryska tronen uppsteg han öfver sin faders lik, och sin krona mottog han ur händerna på dennes mördare. Om kejsar Paul verkligen haft för afsikt att genom en palatsrevolution aflägsna sin gemål och sina söner och förändra tronföljden i Ryssland, må lemnas derhän; hotande ord som han
