men, som aldrig skulle utplånas, att först ha funnit sig i att låta vanära sin flagga.”
.jpg)
ZAR ALEXANDER I.
Redan i juni 1803 sammanträffade kejsar Alexander med Fredrik Wilhelm III i Memel, och sedan dess fortgick mellan båda monarkerna en brefväxling, som från konungens af Preussen sida präglades af mycken hjärtlighet. Utöfver ett fördrag, åsyftande skydd för Preussens och norra Tysklands väster om Weser belägna område och neutralitet, ville han emellertid icke gå, och då han på Napoleons tillskyndelse besatte Hannover och, för att värna sin neutralitet, vidtog åtgärder med anledning af de mot fransmännen bedrifna rustningarna i svenska Pommern, hvilket han, enligt en uppgift af ministern Hardenberg, vägrat köpa, då Gustaf IV Adolf erbjöd honom denna rest af Sveriges besittningar i Tyskland för 16 millioner Thaler, gaf han sig sken af att gå fransmännens ärenden. Den förtrytelse Fredrik Wilhelm III sedermera erfor öfver att fransmännen utan förut inhämtadt tillstånd tågade genom Anspach, hvartill de likväl kunde anse sig äga en viss rätt, gjorde honom därpå mera benägen att lyssna till Rysslands och Österrikes föreställningar, och i denna benägenhet styrkes han af sin gemål, drottning Luise, född prinsessa af Mecklenburg-Strelitz, hvars sällsynta behag förmådde Goethe att likna henne vid “en gudomlig uppenbarelse” och om hvilken grefve de Ségur sade:
“Ett af de minnen jag bevarar af min resa till Berlin är den beundran, som den vackra och själfulla drottningen af Preussen ingaf mig vid ett företräde, som jag hade den äran att erhålla. Jag tycker mig ännu se furstinnan halfliggande på en låg soffa; en förgylld trefot stod bredvid henne, en österländsk purpurslöja täckte henne lätt och lät hennes fina och behagliga växt framstå. I
