lät undfalla sig, antydde i alla händelser något dylikt, och af den fruktan, de framkallade hos storfursten-tronföljaren, begagnade sig kejsarens vicekansler, grefve Panin, för att utverka Alexanders bifall till att med våld aflägsna Paul från tronen.
Med Panin hade polisministern och Petersburgs guvernör, grefve Pahlen, den ämbetsman, hvars biträde betryggade företagets framgång, förenat sig. Pahlen skingrade de misstankar, Paul börjat hysa om en sammangaddning, och aflockade honom en skriftlig fullmakt att häkta hvar och en, som Pahlen kunde finna för godt. Med denna fullmakt ilade han till de sammansvurne och förklarade, att ingen tid vore att förlora. Kejsarinnan Katarinas siste gunstling, den från sin förvisning åter hemkallade furst Subov, tog på sin del att, sedan man bemäktigat sig kejsaren, förkunna honom, att han måste afsäga sig regeringen, och förmå honom att underskrifva afsägelseurkunden.
Den 23 mars 1801 hade kejsaren, efter sin vana, gått till hvila vid tiotiden på aftonen, då de sammansvurne inträngde i slottet. Medan de i de långa korridorerna och många rummen sökte komma till kejsarens sofrum, förstod Pahlen att sysselsätta slottsvaktens uppmärksamhet, så att denna icke gaf akt på hvad som tilldrog sig i slottet. Tack vare hans föranstaltande vakade också endast två kammarhusarer i kejsarens förmak. Men dessa sökte likväl spärra vägen för de sammansvurne, och af det buller, som uppstod härvid, vaknade kejsaren, steg upp i blotta skjortan och hann just nätt och jämt gömma sig bakom en skärm, då de sammansvurne inträdde, ilade fram till sängen och till sin förskräckelse funno denna tom. De skyndade åter till dörren, men upptäckte dervid kejsaren bakom skärmen. “Huru!” ropade Paul utom sig af raseri till furst Subov, “har jag kallat dig tillbaka från din förvisning för att i dig finna min mördare?” Subov började uppläsa afsägelseurkunden, men förlorade modet och stannade. Då utbrast general Bennigsen: “Ers majestät kan icke längre härska öfver 20 millioner människor; ni gör dem alltför olyckliga; ni måste underskrifva er afsägelseurkund.” Skummande af vrede vägrade Paul, då furst Jasczwil skrek: “Du har behandlat mig som en tyrann, du måste dö!” Därmed var signalen gifven, sabelhugg regnade öfver kejsaren från alla sidor, han blödde från armen, hufvudet, från flera sår, men värjde sig med förtviflans mod, till dess han slutligen rycktes till golfvet med ett uniformsskärp, som kastades kring hans hals, och stryptes. Med ropet: “Paul är död, lefve Alexander!” trädde mördarne efter sin fega bragd ut på borggården, där Pahlen med lätt förklarlig ångestfull spänning väntade dem. Vid underrättelsen, att Paul var ett lik, skyndade han till Alexander, väckte honom, böjde knä och förkunnade: “Jag hälsar er som min härskare. Kejsar Paul har nyss dött i slagfluss! Furst Subov, general Bennigsen och er generaladjutant äro alla vittnen till kejsar Pauls död!” Alexander lät hylla sig som Rysslands kejsare och gjorde mördaretrion Pahlen, Subov och Bennigsen till ministrar. Desse män saknade emellertid både insikt och viljekraft att mot England och dess mäktiga flotta, som nyss beskjutit Köpenhamn, fortsätta den af kejsar Paul började striden för de neutrala makternas sjörätt. I fördraget med England gåfvo de denna makt den oinskränkta rätt till sjöröfveri, hvari denna nation uteslutande såg sin sjörätt, och Napoleon kunde med rätta säga, att “Ryssland vidlådde den skam-
