hämnd på och förödmjukelse för den preussiska adeln, som Napoleon lofvat sig skola “göra så liten, att den skulle nödgas tigga sitt bröd” ; halfva konungariket var eröfradt, de starkaste fästningarna voro kringrända eller tagna; nio dagar hade varit tillräckliga för att Fredrik den stores verk skulle ramla ända till grunden.
Förut förtviflad, nu förkrossad, ville konungen söka fred till snart sagdt hvarje pris; han anropade Napoleon åtminstone om en vapenhvila, lofvade sända återbud till sina bundsförvanter ryssarne, som ryckte till hans hjälp, förödmjukade sig för sin besegrare och erbjöd sig att förbinda sig med honom “genom en orubblig vänskap”.
Ensam i den allmänna förtviflan, då hvarje fjäder tycktes ha brustit i männens hjärtan, reste sig drottningen, stolt och orubblig, och predikade motstånd till det yttersta. Huru stor hennes själsfasthet än var, började hennes fysiska krafter emellertid svika henne. Hennes hälsa hade alltid varit bräcklig och förmådde nu icke längre stå emot de pröfningar af alla slag, som hon måste uthärda alltifrån krigets början. Då hon den 9 december kom till Königsberg, angreps hon af rysningar och af en utomordentlig mattighet. Följande dag utbröt nervfeber, och medan hon på tionde dagen af sin sjukdom hade en stund af medvetande, gjorde hon sig underrättad om de senaste striderna, om ryssarnes ankomst, om de franska arméernas framryckande. Fransmännen voro endast några dagsmarscher från Königsberg, och tanken på att bli deras fånge orsakade henne en sådan ångest, att hon nödgade sin omgifning gifva vika för hennes böner och låta henne afresa. Den 5 januari 1807 bröt hon under en frukstansvärd köld upp till Memel, sista staden i det gamla Preussen, på gränsen af ryska Lithauen. Man trodde, att hon skulle duka under på vägen. I själfva verket var det också under tre dygn en sorglig färd längs de frusna strandsjöarna, under en isande vind, som blåste från Östersjön, och en oafbruten snöstorm. En afton kunde den olyckliga drottningen icke erhålla annat skydd än en öfvergifven koja utan fönster och eldstad. Det var rent af ett underverk, att hon ännu lefde, då hon kom fram till Memel.
Den lilla staden Memel erbjöd vid detta tillfälle ett sällsynt skådespel af moralisk storhet. “En blek och svag kvinna bar i sitt hjärta ett helt folks fosterlandsmedvetande. Det preussiska väldet hade aldrig varit så inskränkt; i ett afseende hade det dock aldrig varit större, ty ännu hade det aldrig i en tysk själ frammanat en så hög uppenbarelse.” Sedan nära ett halft sekel hade — under det inflytande, som utöfvades af den litterära och filosofiska skola, hvilken grundade Tysklands öfverlägsenhet på det intellektuella området — föreställningen om fosterlandet afskaffats och blifvit ersatt af en obestämd och sväfvande kosmopolitism. Herder hade ogillat de patriotiska känslorna såsom “en världsborgare ovärdiga” ; Schiller hade afrådt sina landsmän från att hysa anspråk på att bilda en nation och uppmanat dem att “nöja sig med att vara manniskor” ; och Göthe skref: “Gud bevare oss för patriotismen!” Om de högsta andarne tänkte på detta sätt och häri funno stöd hos samhällets grädda, hade åter folkets massa, otillgänglig för och oförmögen af öfversinnliga idéer,
