förfallit till den djupaste politiska håglöshet och liknöjdhet och till den mest inskränkta egoism. Den tyska borgarens hela åskådning var att
"på sön- och högtidsdagar
få språka med en yrkesbror
om krig och krigsrumor, när folk behagar
att klappa upp hvarann långt bort där turken bor.
Man står vid fönstret, tar sitt glas med smak,
ser båtars mängd, som ned åt strömmen glider,
går glad om kväll’n till eget tak
och prisar fred och fredens tider. — —
Må gärna skallar klyfvas midt itu,
blott allt hos oss blir vid det gamla.”
Utan rörelse, utan deltagande bevittnade man monarkiens oerhörda nederlag och hela statens plötsliga ramlande; utan att resa sig däremot, utan minsta utbrott af smärta eller vrede fogade sig folkets massa i ett främmande herravälde och mottog lugnt segraren. Det fordrades Napoleons oerhörda och tryckande despotism för att omsider väcka den djupt slumrande folkandan.
Den preussiska drottningen fattade som en plötslig ingifvelse fosterlandets höga idé, och i sin tro på sitt fosterlands framtid och pånyttfödelse fann hon ett stöd och en styrka, mot hvilka händelserna icke förmådde något. Öfver allt, dit flykten undan Napoleons vapen förde henne, i Wilna, i Riga liksom i Memel, återfann hon samma skäl för att strida, hoppas och upprätthålla modet hos sin omgifning.
Då Napoleon den 13 februari 1807 efter den blodiga och oafgjorda slaktningen vid Eylau såsom priset för en separatfred erbjöd Fredrik Wilhelm III att genast återlämna honom hans stater ända till Elbe, medgaf hon icke ett ögonblick, att man kunde antaga dessa oförmodade villkor, och icke ens nederlaget vid Friedland den 19 juni 1807 förmådde slå ned hennes mod. Men underrättelsen om ryssarnes affall, som blef följden af denna motgång, förkrossade henne. Då hon fick höra, att zar Alexander öfvergifvit sin bundsförvants sak, undertecknat en särskild vapenhvila och lagt ned vapnen, insåg hon, att allt var slut, och då suckade hon: “Rättvise Gud, hvi har du öfvergifvit oss? Barmhärtige Gud, hvilka syften har du med oss?” Flera dagar tillbragte hon därpå i tårar. Den afgörande stunden i hennes lif nalkades emellertid, och de händelser, som mest skulle bidraga till att i hennes folks minne lämna en idealbild af henne, hade tagit sin början.
Den 24 juni slöt sig Fredrik Wilhelm III till zaren, som i Tilsit sammanträffade med Napoleon, och därstädes blef han ett olägligt vittne till sin förre bundsförvants plötsliga hänförelse för deras gemensamma besegrare. Af Napoleon behandlades han med mycken köld. Vid det första mötet mellan de båda kejsarne, hvilket ägde rum på Niemen i en liten paviljong, som enkom för detta ändamål blifvit uppförd på en flotte midt i floden, fick Fredrik Wilhelm III icke vara närvarande. Han måste nöja sig med att följa den ryske zaren ned till flodkanten, där han afvaktade hans återkomst. Den be-
